krigszonen.se

Jag pratade med befälet idag om läget. Jag fick order om att inte slå till med en räd och börja med en ny behandling. Man vill avvakta med en motattack. Det fungerar ändå inte. Inte i det här skedet. Du har provat så mycket mediciner, som läkaren sa. Det är klart att det känns när det tycks vara ”lika bra att låta bli” eftersom det inte vill fungera. Det känns tufft när läkarna inte tror på behandlingarna längre. Men det finns inget mer man kan göra för att få mig må bättre. Det går inte bromsa sjukdomsförloppet med de allra starkaste behandlingarna. Det finns ingen medicin. Fanns en mirakelkur skulle jag ha fått den. Läkarna gör allt de kan! 

Läkaren fortsätter ställa sig själv frågan; vad är vad? Vilken sjukdom orsakar det ena och vilken den andra… På något sätt tror man att det kan hänga ihop – fast det är två helt skilda saker. Men när bindväven i till exempel knä bli svagare så ansträngs det mer och då angrips det av elaka inflammationspartiklar och knä blir svullet. På det sättet verkar båda sjukdomarna samarbeta. De har bildat en slags union mot mig. 

Läkarna funderar nu mycket kring sjukdomarna och vad man gör nu när det inte går att göra mer. De har kommit till den punkten då man får vänta och se hur det går.

Knä är väldigt svullet men det är ingen idé med kortisonsprutor för det fungerar inte. Det håller inte i sig. Inflammationen attackerar igen, igen, igen och igen! Man har ju försökt sååå många gånger att jag tappat räkningen för hur många gånger man kört in sprutor i lederna för att försöka bekämpa en omöjlig fiende.

Min läkare vill och tycker att vänstra knä ska opereras som nästa fas. Det kommer bli ortopedernas sak att avgöra, men det finns egentligen inga andra alternativ till behandling om inte operationen. Det är den enda metoden som fungerat längst. Ledhinnan måste hyvlas bort! Kanske ger det mig ”bara” ett år som högra knä. Men det är det värt. Varenda sekund utan en inre explosion är en seger. 

När man har problem ifrån nästan hela kroppen måste man börja prioritera vad som är viktigast. Käkleden är fortfarande ett problem. Jag ska träffa min käkkirurg efter jul. Men idag när jag pratade med min läkare tyckte han att jag inte skulle vänta. Han blev orolig för käkleden så jag ska få åka in till sjukhuset före jul för att få en kortisonspruta. Det är egentligen inget som tidigare fungerat, men man vill försöka och fortsätta försöka så mycket och länge det bara går. Det är viktigt att man provar någonting som kan hjälpa. Det är ju inte bra om inflammationen bryter ned leden mer och att käkleden rasar ihop. Det är snart en fråga NÄR den rasar ihop och inte OM. Det får bara inte fortsätta så här.

Den huvudsakliga behandlingen heter ”näringsdryck och grädde” för att jag ska få näring, energi och krafter. Det ger mig möjlighet att orka kämpa. För ju mer jag får i mig, desto längre orkar jag hänga i. Men jag vet hur det är att ha näringsbrist. Hur det är att se sin kropp förtvina. När jag tog cellgifter bröts kroppen ned och blev helt försvagad. Men jag kom tillbaka. Jag slutade med cellgifterna och även om det var tufft att bygga upp kroppen igen så fixade jag det. Men då kunde jag bli bättre. Jag skulle bli bra. Men nu blir jag inte det. Jag kommer inte bli bra. Motivationen att fortsätta kämpa för att dra ut på det oundvikliga – vem har det? När man kämpat så hårt som jag har, då ska man också vinna. 

Jag kanske förlorar den här striden med käkleden, men jag kommer vinna kriget en dag. Hur jag vet det? Jag har er. Ni hjälper mig. Inget är starkare än min lilla armé. Ni håller tummarna och ni hejar på! Det betyder mycket för mig. Men jag har också min krigarmentalitet och med den ska jag fixa det här på något sätt. Mitt supervapen mot allt ont är skratt och glädje.

Hur tufft det än är med besked att det inte är någon idé att behandla mig, att en till operation kanske behövs och att man inte vet riktigt vad som händer så kändes det mycket bättre när läkaren sa orden ”Du är så duktig. Kämpa på Camilla!”. Då kändes det som om det fanns hopp igen. Han tvivlar på medicinerna, men inte på mig.