krigszonen.se

Sjukgymnasten och jag har fortsatt träna(böja och sträcka) inne på rummet med en ispåse på för att dämpa ”bakfyllan” i knä. Det har varit skratt blandat med allvar, som det oftast är där.

Jag har samma sträckförmåga i knä idag som sist. Men jag kan böja knä lite mer. Med egen muskelkraft har jag inte blivit bättre, men när hon pressar på så går det lite bättre varje gång. Jag ligger på britsen och stålsätter mig och försöker andas mellan smärtorna. Bara för att få några siffror åt rätt håll på gradskivan. Det är små men viktiga framsteg.

När en del övningar - som borde vara hur enkla som helst - är svåra att göra och gör ont, då fokuserar jag bara på uppgiften. Jag glömmer ofta bort att räkna ner och det kan låta lite konstigt kanske. Ofta vill man ha något annat att tänka på och gärna kunna räkna ner till när man ska sluta. Man vill ju t.ex. inte råka göra 12 böjningar/sträckningar istället för 10 när det gör så här ont. Men jag måste använda all mental kraft att genomföra en övning och då finns det inget fokus kvar till annat. Jag litar på att sjukgymnasten räknar rätt. 

Jag går lite bättre idag, men smeknamnet T-rex följer med än. Jag har fått min osynliga ”tapperhetsmedalj” av sjukgymnasten för att jag vilat och inte kört på. Jag ska fortsätta träna så här, varje dag hemma själv. Det tar inte mer än ca 30min, men det är nog så ansträngande. Men på fredag bör jag ha en vilodag för att inte knä ska bli så irriterat och mer inflammerat. Jag har fortfarande inflammation kring smalbenet också. Men med is på det efter träningen så värker det inte lika mycket.

Jag ska tillbaka till sjukhuset på måndag och onsdag för att fortsätta rehabiliteringen. Om någon vecka borde jag också vara redo för fältträning; redcord. Då får jag träna övriga kroppen också. Jag kan verkligen behöva stärka hela mig efter den här matchen.

Samtidigt som all träning håller man extra koll på läget nu när jag har det så här. Man funderar fortfarande på om jag ska behöva in till läkaren och tömma knä och i med kortison direkt i leden. Kortisontabletterna har inte gett det resultat man önskat. Svullnaden har bara minskat minimaliskt. Jag återhämtar mig inte så snabbt som jag borde. Det känns lite tufft om det ska behövas ett mindre ingrepp i knä. Men det skulle kunna snabba på läkningsprocessen också. Men det innebär också sängläge, vila och kryckor igen. Sen rehabilitering igen! Hur ska jag hinna?! 

Vi får se nästa vecka hur man kommer planera vidare! 

 Idag har jag dansat runt i dem vita korridorerna på sjukhuset till sena eftermiddagen. Jag stod startklar redan vid 17:00 på väg upp till sjukgymnasten. Det gäller att göra det bästa av situationen och göra något roligt mitt i allt. Jättelätt att skriva så, men idag kände jag mig bara tvungen att göra något när jag ändå var där i timmar!