krigszonen.se

Jag vet inte hur många gånger mina drömmar har blivit grusade på grund av mina sjukdomar. Allt ifrån den där klassresan, roliga nöjen, fritidsaktiviteter till yrkesval och bilda familj. Så är det säkert för alla någon gång. Ingen kan ju räkna med att allting kommer att bli som de har tänkt sig och som de har planerat och drömt om. Ofta händer oväntade saker som man varken kan påverka eller förändra, bara hur man förhåller sig till det. Men för mig känns det som om det där hände så tidigt i livet och att det sker hela tiden, och det kanske märks mer tydligt nu än tidigare. Drömmar som krossas innan jag knappt vågat drömma dem. Sjukdomarna bromsar upp och gör vägen mycket längre och krokigare än vad jag hade tänkt. Ibland är det jättesvårt att hitta alternativ som ger näst intill samma goda känsla. 

Jag har fått höra att jag trots svåra motgångar har en förmåga att göra det bästa utifrån mina egna förutsättningar. Jag vågar se framåt trots att det som händer nu håller mig tillbaka. Jag vet att det är egenskaper att vara stolt över och som kommer ta mig längre fram i livet än vilka välfungerande ben som helst. Det där har ni redan hört. Jag vill och önskar bara att jag själv ska våga hoppas på mina egna möjligheter, för de finns ju. Om man letar. Det kan bara vara svårt att hitta dessa när den ursprungliga planen inte fungerar längre. Man får börja planera om, drömma på nytt. Det är jätteviktigt att våga fortsätta drömma. Det är då man känner sig levande. Även om man riskera att bli besviken igen. Men mer besviken kanske man blir om man inte vågar chansa, det kan ju bli bra? Man vill ju inte gå runt i livet och fundera "tänk om det hade lyckats" och känna att livet föralltid står på paus och aldrig riktigt börjar.

Jag vet att många tycker att jag anpassat mitt liv rätt bra utefter mina förutsättningar. Men mycket är ju bara i passiv form tycker jag. Det här är ingenting jag själv gör. Allting gjordes med mig, görs med mig. Jag kan inte föreställa mig hur livet blir för mig i framtiden eller hur jag ska anpassa det. Allt jag vill göra kräver att jag är frisk och mår bra. Men det är jag inte. Kommer aldrig bli. Jag har inte en aning om hur jag ska anpassa mig för att kunna leva så mycket som jag vill. 

Jag har många drömmar om framtiden. Eller rättare sagt hade. För dessa drömmar krävde att jag var frisk. Vilket jag inte är och kommer aldrig bli. Och i samma stund jag insåg det var det som om en bit av mig dog. Det liv jag kunde haft. Alla drömmar, allt roligt, det bara försvann och kvar fanns... ingenting. Bara sjukdomshelvetet!