I am on my knees wondering what it's worth
Hela mitt liv är inte skit bara för att det känns så just nu, och allt det där andra man intalar sig själv när man har en mindre bra dag. Men tänk om det är sant? Tänk om det dåliga faktiskt överväger det bra?
Mitt liv handlar till största delen bara om sjukdom och smärta. Jag har räknat för att ta reda på fakta. När man har 295 dåliga dagar (hit räknas sjukhusbesök, vara sjuk, takstirrat, m.m.) och bara 70 dagar som är bra (hit räknas en dag som ett telefonsamtal, halvdag i skolan, jobbpass på 4h, umgås med vänner, m.m.) på ett helt år – då är det för mig tydliga bevis på att mitt liv till stor del är fullt av skit! Jag borde kanske inte ens ha räknat. Men jag gjorde det för att jag trodde jag skulle få känna "det mesta kanske känns skit idag, men det är egentligen inte sant. Jag har haft mycket roligt i år". Men effekten blev precis tvärtom. Allt har inte varit skit, men väldigt mycket. Jag har haft bara lite roligt i år. Det ska inte vara så här. Det här är FEL. Smärtan får inte vara större än glädjen. Men det har blivit så ändå. Sjukdomarna får bara inte vinna. Men jag känner mig besegrad.
”Jag förstår inte hur du orkar” brukar jag få höra ibland. Jag svarar varje gång för att jag måste och det finns inte något annat alternativ. Men det är lite oklart hur jag menar. Jag samlar krafter ur nästan ingenting. Och hur gör man egentligen när man inte orkar? Jag skulle vilja vila i den känslan ett tag av att inte orka. Bara för en stund så att jag kan orka mer sen. Jag vill inte behöva orka det här. Men jag VILL orka. Förstår ni skillnaden?
Om det inte känns okej nu, och man vet att det kommer bli tuffare, hur fortsätter man då?
Jag tror att jag förstår skillnaden. Och känslan att inte veta hur i helvete man ska orka fortsätta. Jag har det inte som du. Jag har det som jag. Men jag tror att jag förstår en del ändå. Och om jag hade ett fint halmstrå som jag kunde ge dig, som du kunde klamra dig fast vid, så skulle jag göra det. Nu kan jag bara skicka en stor varm kram!