krigszonen.se

I natt sov jag utan mina smärt-trötte-piller och jag fick ihop max 3 timmar. Men jag blev på riktigt förvånad när jag märkte att min handled nästan inte alls är inflammerad idag. Jag som hade tänkt ringa till läkaren. Så bra att inflammationerna blev spaka och skitskraja när jag hotade med kortison! Mohahaha! Eller så kanske det var några timmars skratt och coronnespel som läkte? Eller har bromsmedicinen som tidigare känts som en knallpistol till försvar äntligen bestämt sig för att kicka in? Spelar ingen roll. Huvudsaken är att det blivit bättre i handleden.  

 

Jag rinde alltså inte läkaren idag. Jag kan ju inte ringa och klaga på att det känns bra precis. Men jag kan slå vad om att inflammationen kommer tillbaka snart igen. Så har det gjort till och från länge. Men det får jag ta då. Just nu får jag njuta av två relativt bra fungerande händer. Jag orkar exempelvis knöla ihop ett vanligt ritpapper likt en snöboll med vänsterhanden (tidigare var jag för svag) och jag kan till och med öppna kylskåpsdörren (utan att grimasera av smärta)! Snälla, låt det vara lika enkelt att bli av med inflammationerna i käkarna. ”Sesam, öppna dig!” och jag ska bara kunna gapa stort igen. F-n, det funka inte. 

 

Min trötthet är nu king size. Vet ni vad mer som är king size, alltså förutom tröstätar-chokladen i mitt kylskåp? Jo, frustrationen. Vanmakten. Förtvivlan. Smärtan. Ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag hur hopplöst det här är. Jag vill bara skita i allt. När jag tänker på det, så känns det så otroligt fel att jag köpte king size choklad på båten som för att ha i nödfall. Jag förväntar mig och går runt och väntar på nästa katastrof. Jag har blivit van att det alltid blir så. Det är alltid något. Kriga kämpa kriga kämpa kriga kämpa. Å andra sidan passar choklad till allt.