Nu har jag helg!

 
Denna torsdag har jag legat tre timmar framför datorn för att titta/lyssna på en föreläsning hemifrån. Ibland är det skönt med distansstudier när man inte känner sig speciellt pigg. Skönt att veckans skoljobb är avklarad. Men samtidigt ställer jag mig själv frågan hur ska jag uppnå den här "fredagskänslan" imorgon om jag inte jobbat? Jag vill åka iväg för att sedan kunna komma hem. :) 
 
Jag har i och för sig inte haft den här "riktiga fredagen" på länge. På gymnasiet, innan jag blev sjukskriven i samband med operation, ställdes mer ofta än sällan lektionerna in varje fredag. Varför? Jo för att lärarna kände för det. Det är sant! Rektorn tog över någon lektion ibland (läs: sällan), men alla elever blev hemskickad minst två timmar tidigare. Bara jag satt (ensam) kvar i 5 timmar. Det var inte bara fel på lärarnas beteende, hela Bessemerskolans system fallera. Det här var min "fredag" under en låååång period. Det var ingen idé att åka in till skolan på fredagar, men jag gjorde det i alla fall. Och det värsta med det här var att ingen på skolan brydde sig att det gick till på det här sättet!! Det är sant! Det kunde gå 7 fredagslektioner på raken som de alla visste om inte blev av, men ingen tog ansvar för det. Ingen. Om det fanns någon/några, hur har det märkts? Kommer jag någonsin förlåta dem för allt de dem INTE gjorde? Jag ville bara så förbannat gärna träffa lite människor, ha roligt och ha lektion så det låter sorgligt. Om det så innebar att lärarna fick en till chans att kalla mig inavel eller mes. Då hände i alla fall nånting! 
 
(För er nya läsare så kan ni läsa reportaget om min gymnasietid här: Camilla blev kränkt och förnedrad i skolan. Eller vill ni läsa det jag själv skrev så klicka här: Bessemerskolans illa behandling avslöjas )

Min "sociala abstinens" gör sig påmind extra mycket när det börjar närma sig helg. "Alla" ser fram emot helgen så himla mycket med fester och andra aktiviteter medan jag ligger hemma och försöker ladda upp batterierna inför nästa skolvecka. Eller rättare sagt väntar på något som ska tvinga mig tillbaka till sjukhuset. Min vanmakt inför helgerna ser ofta ut så här. Ibland känns måndagar bättre än fredagar. Men inte alltid som kanske tur är. Den här helgen ska i alla fall bli toppenbra! :) 
• Kategori: , Kampen; • Taggar: Sandviken, bessemerskolan, fredag, krafter, sjukhusbesök, sjukskriven, smärta, social abstinens; • Kommentarer (2)

Kommentarer:

1 Viktor Forsell:

Oj, du var otroligt vacker på denna bild ! Det måste vara din enorma inneboende styrka, vilja och krigarinstinkt som lyser igenom som gör denna bild till något alldeles extra ! Vet inte hur många gånger jag tittat på den nu och den utstrålar så mycket att man själv blir varm inombords! Har själv ett begränsat socialt umgänge så känner igen känslan att måndagar faktiskt kan vara bättre än fredagar. Ibland kan det vara skönt med egentid, men speciellt på vintern när man befinner sig i medskogssjön och mörkret nästan pressar utanför, då längtar man till måndagen igen.

Svar: Oj, det var kul och smickrande att läsa!! :) Vad glad jag blev för dina fina ord. Det stärker mig. Ska erkännas att jag läst det du skrev om och om igen. Tack! Sist jag åkte taxi åkte vi förbi där i krokarna. Tänkte faktiskt på dig då. :)
Hoppas du kan ha det så bäst du kan i helgen!!
Camilla Blomberg

2 David:

Yo, gangsta! Rycker det i abstinensen, igen? Ajsing! Finner du inget sätt att fylla ut tomrummet i ditt beroende? Ja. Jag tror du helt enkelt får "socialt antasta" någon, då. Jag kan tänka mig att en osamarbetsvillig kropp medför ganska mycket komplikationer i det här postfacket i och för sig. Men, kanske vill du berätta för en hur du brukar "tillfredsställa" den sociala drogen? Hur mycket energireserv går det åt att pimpla kaffe på ett fik? Glida in på bio med din crew? Är det helt i relation till hur du mår, eller är det bara "lite" skitdrygt hela tiden? Jag tycker mig borde förstå, eftersom jag själv har en reumatisk mor. Men, samtidigt så är ju alla människor unika.

Jag kan i alla fall trösta fröken filur med att jag själv icke ser så mycket fram emot min helg! Jag skall nämligen hjälpa min skröpliga mor att flytta. Det är faktiskt få aktiviteter i denna värld jag tycker är tråkigare än att bära möbler. Alltså. jag talar inte om sådana där fjolliga små platta paket du köper på IKEA. När jag säger "möbler", så menar jag dessa gamla hedningar från loppis. Stora. Dryga. Osamarbetsvilliga. De gamla ekmöblerna of doom. Dessutom har min mor utvecklat en oerhörd passion för begagnat. Så, ja. Du kan ju säkert själv tänka dig resultatet. Det sägs ju att skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Tänk då på min relation till antik hushållsrekvisita, när du själv tycker det går tungt, så ska du se att du snart mår bättre x)

Svar: Jadu David, en del dagar är faktiskt bättre än andra. Eller mindre sämst. En del aktiviteter funkar bättre än andra. Vissa saker går bra att göra idag, andra inte imorgon osv. Det beror på dagsformen. Ofta kan det vara svårt att planera när man inte har en aning om man kommer orka redan nästa timme. Sen kan det också vara som när jag ex. åkte till Liseberg. Jag var jätteglad och pigg på att åka karusell. Men redan efter 4 timmar är mitt knä så förstört att jag knappt tar mig fram. Resten av resan sov jag i en slags feberdimma. Det kändes inte kul mot min kompis. Det var en resa vi båda drömt om i så många år, och så blir det så där.
Är jag inställd på att göra något kul och verkligen vill göra det: då gör man det oavsett hur man mår eller om benen inte bär! Som att kasta sig över en bom på 2m på skolgympan! Men det svåraste kan ibland vara att hitta lusten att vilja göra något när man mår dåligt och vet att man kommer må ännu sämre efteråt. Men det gäller att komma ihåg att man får massa energi av att göra roliga saker också. Det är inte kul att få en ”bakfylla” av att bara dricka jordgubbssaft… Men många gånger får det vara värt det bara man få vara ”kung för en dag” och må bra för en stund och skratta. Det som är riktigt tråkigt är om bakfyllan blir bestående och jag blir sämre och får fler inflammationer som leder till kroniska skador. Det är jag rädd för – att det inte ska vara en övergående baksmälla. Retar jag upp mitt knä för mycket som exempel kommer jag inte återhämta mig igen. Det är en himla svår balansgång.

Sen är det så klart inte alla som vill ”offra” sina festplaner för att ännu en gång titta på film med mig. Och vad pratar man normalt om när man fikar? Den enda världen jag känner till är på sjukhuset. När jag hör alla andra storys får jag panik över allt som jag tycks missa.

Jag har väldigt fina vänner som brukar skicka över filmer och fina hälsningar till mig. Men JAG står inte ut med att titta på film efter film trots fint sällskap. Jag blir galen, för titta på film det gör jag så det räcker ändå. Jag vill heller inte hindra dem från att ha kul och göra saker de egentligen vill göra bara för att jag inte kan hänga på. Jag vill inte att det ska bli, som det ofta kan bli om man är flera, och bestämmer sig för att ta den där fikan på stan eller ska åka och ”shoppa”. Då måste de kontrollera om dem olika caféerna ligger på gångavstånd för min skull eller om jag har rullstolen med mig. Det är ju jättesnällt men det är inte kul om alla ställer in planen för att jag inte kan hänga på. Det gör ont i mig att göra dem besvikna. Fast egentligen är det nog jag som är mest besviken. På mig själv. På min kropp.

Jag vill inte skratta åt dig men jag kommer nog helt klart komma på mig själv att le genom butikshyllorna på ica imorgon. Fördelen med att vara sjuk är att jag aldrig själv behövt bära tunga grejor. Och TACK igen David för ditt tappra försök att få mig glad och positiv igen! Det lyckades. I helgen ska i alla fall min sociala abstinens tillfredsställas på skridskoplan (+ fikapaus för att vila) med en kompis. Konsten blir att inte överdosera. :) För när man inte kunnat på ett tag, då tar man gärna i för mycket.

Oj vad långt det här blev nu men tack igen och hälsa din mor från en annan krigare! :)
Camilla Blomberg

Kommentera här: