krigszonen.se

Två teckningar som jag ritade första gången jag "svimde" och åkte ambulans. 

 

Jag är okej igen. Jag är tillräckligt "ok" för att få vara hemma. Det är det viktiga. Läkarna misstänker att jag har något slags virus i kroppen och att det var därför som jag svimma och fortsatt mått dåligt. Ambulansen körde mig till sjukhuset för utredning. Fler prover och tester ska göras i veckan. Så fort jag sitter upp eller försöker resa mig blir jag yr och illamående och pulsen stegrar. Men det fanns inte mycket läkarna kunde göra. Blir jag sämre eller om det fortsätter vara så här till helgen måste jag åka in igen... Jag orkar skriva allt det här tack vare en laptop på magen och att jag kan ligga ner och skriva i omgångar (vilket tagit mig hela dagen). Det har varit en pina att ens försöka skriva ett sms till några av er tidigare.

Men om jag ska ta allt i kronologisk ordning. Jag mådde uruselt i tisdags kväll. Blev trött och apatisk efter kalasfirande hemma hos mor och far. När jag kom hem dröjde det inte länge innan jag svimmade inne i badrummet. Vaknade upp på golvet. Röret under handfatet gick sönder (se bilden nedaför). Men jag klara mig ifrån fallskador, trodde jag. Nu först som jag känner och ser vad som hänt. Jag bet mig i tungan, fick två skrubbsår på rumpan och jag är öm och lite röd längs med hela ryggraden! Jag kände mig lite bättre efter att jag svimmat. Precis som man brukar göra efter man tuppat av.

Men efter att jag landat i min säng började saker gå fel nästan med en gång. Jag blev yr och illemående så fort jag jag satte mig upp eller reste på mig. Jag vågade inte kliva upp igen. Jag mådde väldigt dåligt under natten. Illamående, kallsvettningar, blek, yrsel och utmattningskänslor. Jag sov ingenting alls. 

Jag försökte hänga i och stå ut. Men tillslut sa kroppen bara ifrån och jag ringde till 1177 under natten/tidig morgon och frågade vad jag skulle göra. Att känna sig apatisk och samtidigt få fram ord i telefon var tufft! I alla fall så sa man där att jag borde ringa 112 efter en ambulans. Men det var det sista jag ville. Jag skulle ju till skolan nästa dag! Jag blev jätteledsen att jag skulle missa skolan. 

De säger då på 1177 att jag skulle kunna (om jag verkligen orkade) ta upp den här frågan med min läkare sen om det är biverkningar från min nya medicin (mot det reumatiska) som ställt till med allt. Men jag var redan på bristningsgränsen att vilja ge upp och kasta in handduken när jag ringde...hur skulle jag orka vänta till morgonen? Men jag försökte stå ut lite till… Jag intala mig själv att man klarar mer än vad man tror. Jag försökte vänta tills telefontiden till min läkare skulle öppna. 3 timmar kvar. Sen 2 timmars kö innan man får prata med en sjuksköterska. Vem vet hur lång tid det tar innan jag väl får prata med läkaren efter det? Jag satte mig i sängen för att få i mig saft och en macka. Jag behövde superkrafter. Men jag minns inte om jag var så trött att jag ramla ner i sängen, eller om jag tuppa av igen. Så fort jag satt upp eller reste på mig så blev det värre. Nej, då kände jag bara att jag inte fixar det här mer! Så jag ringde 112 och frågade vad jag skulle göra (hade något slags hopp i mig att de kanske skulle ha något mirakelknep vad jag skulle göra så att jag inte skulle behöva åka in).

Men det tog inte många minuter innan ambulansen stod utanför lägenheten. Men väntan kändes ändå lång när man mår så dåligt. Varje minut kändes som en kvart. Men när ambulanspersonalen äntligen stod på knä intill min säng och stack nålar och kollade blodtryck på mig, kunde jag "slappna av". Jag behövde inte kämpa så mycket längre. Nu fick dem ta över. Sen rullade vi iväg till sjukhuset. Det var så skönt att få bara vara, visa hur fruktansvärt dåligt man faktiskt mår och vad som sker inuti min kropp. Att någon handgripligen håller fast mig så att jag kan släppa taget för en stund. Jag var inte ledsen att missa skolan längre, jag var bara glad att någon försökte hjälpa mig. 

Inne på sjukhuset gjorde man ett EKG, tog blodtryck, blodprover och lyste med lampor i ögon och öron och så vidare. Men man kunde inte hitta något direkt fel. Kanske var det en blandning av lågt blodtryck, lågt blodsocker och järnbrist som orsakade allt – man visste inte säkert. Det kan vara tillfällig "ortostatism/hypotoni" som jag tror dem kalla det för, att kroppen har svårt att reglera blodtrycket även sittande/liggandes. Jag har hört något liknande om det och EDS faktiskt, men då tror jag man kallar det för POTS...? Men jag är INTE säker. Det man däremot kunde se var att pulsen steg ganska snabbt när jag reste mig från liggande till sittande. Från en puls på 60 till 85. Men det var ingen katastrof. Pulsen ska öka när man reser sig. Men kanske inte så mycket och så fort. Man testade flera gånger och samma resultat fick man. Något galet är det som händer i kroppen på mig. Det är fakta.

Akutläkaren funderade över om det ändå var biverkan av min medicin. Han tyckte att jag skulle gå vidare till min läkare och utreda närmare på det här. Han själv kunde inget om det. Jag fick då någon timme senare kontakt med min läkares sjuksköterska (mamma och pappar jobbar på sjukhuset så de kunde ju bara gå dit och prata med dem) som förde hans talan i mitt fall. Min läkare trodde INTE att det var medicinen. Istället fick jag i uppdrag att ta nya och fler prover för att se vad som är fel. De misstänker nu att jag har fått något virus i kroppen.

När Krigscoachen ringde och kollade läget med mig började jag reflektera över något jag tidigare varit för orkeslös för att bry mig om: Helvete om det visar sig att jag har en till sjukdom!! Men kanske hellre det, om det går att bota, än att de kroniska/obotliga sjukdomarna som jag har börjat jävlas med mig på allvar. Alltså mer allvar. 

Det var alltså egentligen inget läkarna kunde göra för mig där på sjukhuset när jag kom in. En brits att ligga på för att "bota" yrseln och en spypåse för att "bota" illamåendet. Det förstod man ju! Men jag fick lite medicin mot illamåendet. Men yrseln, vilket är det stora problemet, kunde man inte göra något åt. Jag får ligga till sängs och vila och hoppas det går över helt enkelt. Men jag måste ju kunna gå och sitta tycker jag? Det är exempelvis jättesvårt att äta liggandes. Lyckas jag få i mig lite mat (att jag lyckas trotsa både yrseln och illamåendet) när jag sitter så hamnar jag helt utslagen i sängen efter det... Fortsätter det vara så här till helgen eller bli sämre skulle jag åka in igen. Hoppas hoppas hoppas det går över! 

Läkaren ville sjukskriva mig från studierna. Jag fattar att jag inte kan sätta mig på en buss och promenera till skolan. Jag klarar knappt av att gå upp från sängen till kylskåpet och tillbaka utan att riskera att falla ihop. Men aldrig aldrig aldrig att jag tänker sjukskriva mig! Inte igen. Skolan är det enda jag har. Det som betyder något för mig. Det roliga. Sjukhusbesöken jag gör ska inte vara det enda på mitt schema, det ska vara en del. Jag försökte övertala honom att jag läser på distans och att jag inte ens behövde lyfta mig från sängen alla dagar. Skriva kan man ju göra ganska bra liggandes. Bara jag har böcker och allt annat inom räckhåll. Men det var ju klart man ändå ”ansträngde” sig fast man bara låg på soffan. Men han gick med på mitt önskemål. Bara jag inte gjorde något "vansinnigt dumt". (Där har vi svaret på brännbollsfrågan - inget för mig i helgen!) Jag tänker bara inte ge upp skolan nu. Det är sista kursen. Jag har bara en träff kvar. EN endaste. Den är nästa vecka. Det måste jag fixa. 

Det positiva mitt i allt det här var att lektionen/seminariet vi hade igår sändes även via datorn. Då kunde även jag vara med på undervisningen och "vara i klassrummet" med dem andra fast jag låg sjuk. Då kändes det faktiskt lite bättre. Det var kul att se ett känt ansikte och höra bekanta röster. Jag kunde i alla fall vara med att lyssna och känna mig något så när delaktig, även om det bara var genom cyberrymnden.

Efter flertalet undersökningar och prover (blir fler imorgon) kunde jag åka hem från sjukhuset. Vila kunde jag lika gärna göra hemma liksom. Mamma och pappa har varit här och "övervakat". Jag har bara försökt fokusera på tillfrisknandet. Jag kunde i alla fall sova i natt. Nu får vi bara hoppas att krafterna återvänder till kroppen! Och det bums med det samma!

Jag vill till sist också tacka er miljoner gånger till alla er i min lilla armé. Jag tar åt mig av alla era fina ord. Varje liten bokstav! Tack.