krigszonen.se

Uppvakningsavdelningen (UVA): Det allra första jag hörde var nissarna som pratar med varandra och i telefon: ”nån skulle göra titthål i knä men de tvingades konvertera till öppen!” Tystnaden fyllde sen salen. Jag hade inte orkat slagit upp ögonen än, men jag var fullt medveten om vad jag hörde. Tanken bet fast som en terrier i ett köttben. Var det mig de prata om? Det händer bara inte igen (läs om gången tidigare här)? Men jag försökte tänka förnuftigt. Det kan vara någon annan. Jag skulle göra titthålsoperation. Jag hade en liten diskret skada, det öppnar man inte upp knä för… Men tanken slog mig: varför har jag då så här ont? Jag försökte hitta på anledningar för att allt skulle bli bra, kännas bra. Men jag visste. Jag förstod att de var mig de pratade om.

Jag somna om. Vaknar sedan av att någon drar i mina ögon. Jag börjar frysa så mycket att jag skallrar tänder och kan inte ha händerna still. ”Stackarn, hon fryser så mycket att hon hoppar i sängen” hörde jag en nisse säga i bakgrunden. Jag fick ett extra täcke och en värmefilt på mig. Men jag fortsatte skaka och allt jag kunde mumla fram bakom hoppressade tänder var ”fryser”. Jag fick mer morfin och lugnande i kanylen för att kroppen skulle slappna av och jag ligga still. Det hjälpte. Men jag fick plötsligt utslag över hela bröstet och ansiktet av medicinerna. Jag märkte ingenting. Det var nissarna som berättade det efteråt. Men det försvann lika plötsligt som det dök upp.

Sen kom smärtan från avgrunden. En fruktansvärd smärta i knä. Det gav sig inte. Jag kved. Grimasera. Gnällde. Började bita mig själv i ena handen för att stå ut. Jag lyckades tillslut pressa fram ord som ”ont” och ”ajaj”. Jag fick morfin i kanylen och för en kort stund kändes det bättre. De fyllde på med mer lugnande för att kroppen skulle slappna av. Jag frös fortfarande och ligga och skaka med ett nyopererat ben var inte det skönaste jag upplevt… Smärtan i benet var hemsk. Jag ville bara gråta men jag orkade inte. Så fort lugnandet gjorde sin verkan somnade jag till för någon sekund innan plågorna började om. Men nu rann tårarna av sig själv. Jag vred och vände på mig. Inte benen förstås. Men hela överkroppen. Huvudet rullade från ena sidan till den andra i desperation. Varför gjorde en så liten operation så här ont? Jag lyckades kisa lite med ögonen och hittar en klocka på väggen. Den var efter 14. Då förstod jag att något var fel ändå. Jag hade ju fått höra att jag skulle vara pigg klockan 12. Varför vaknar jag då nu??

Sen kom läkaren och sa ”operationen har gått bra”. Jag blev lite förvånad men lättad. Samtidigt tänkte jag ”varför gör det då så här ont?” men orkade inte spekulera mer i det. Han fortsatte berätta att man hittade felet i knä (vilket man varit orolig för tidigare att man inte ens skulle upptäcka för det var så litet) och lyckades fixa det. Så långt var det alltså jättebra och positivt. Men sen berättar han att det var knäskålen som suttit för tajt i knä. Musklerna med senorna som fäster över knäskålen var tjocka och hårda som en stel matta. Det var på grund av all ärrvävnad och all fucking artrosfibros som gjort det för spänt och tajt. För att lyckas ”lossa” på knäskålen behövde man skära upp hela knät igen och göra en öppen operation. Det var kvävande att höra läkarens ord. Men hans ord bekräftade min känsla jag haft hela tiden. Nu förstod jag min smärta. Jag gick från glädje till total förtvivlan på bara några sekunder. Ledsen över det faktum att man skurit upp knä igen. Över att det fan inte alls gick bra!! Det gick ju åt helvete! Vad var så bra med att skära upp hela knät? Om det var hög risk för sammanväxningar vid en vanlig titthål, vad är det då inte vid en öppen? Minsta irritation kan förstöra allt. Operationen kanske skulle göra mig ännu sämre. Kanske förstörde den precis allt. Men det visste man inte då, det skulle man få vänta och se…

När jag insåg vilken stor operation jag nyss varit med om så gick det inte att hejda mig. Allt brast. Det ska erkännas att tårarna rann. Men jag grät inte. Jag grina, snörvlade och hulkade som en bäbis. Jag försökte kväva allt genom att borra huvudet i kudden. Jag kunde inte tänka förnuftigt att det var bra att man lyckades fixa felet. Det gjorde för ont. Jag var för besviken att det blev öppen operation. Jag låg fortfarande och blunda. Jag skämdes över att vara ledsen. Någon nisse klappade mig på huvudet och även om det bara var för någon sekund, så kändes det bra mitt i allt. Jag kände mig så fruktansvärt ensam och jag saknade att någon fanns där mer än någonsin. Men samtidigt skämdes jag ännu mer att jag lät någon se på. Jag blundade hårdare inne i kudden för att sätta stopp på allt. Men det var omöjligt. Jag hulkade och grina ännu värre. Jag kunde knappt andas mellan tårarna. Tillslut fick nissarna sätta fast en syrgasslang under näsan som man fäster bakom öronen. Jag fick lugnande för att ge kroppen chans att vila.

Men smärtan gav sig inte. Nissarna fick kalla på en läkare som skulle sätta en nervblockad till benet. De frågade om jag hade så ont att jag ville såga av mig benet. Den tanken fick mig att ha ännu ondare. För fatta såga i ett redan så sargat ben? Jag kunde inte tänka klart. Bara grina. Jag hörde skorna på min läkare som kom förbi. Läkaren höll mig i handen jag krampaktigt bitit mig i för att värja emot smärtan. Jag skämdes att han såg mig så där nu när "allt gått så bra". En nisse sa att jag skulle få hjälp snart och att jag skulle få sova kvar på sjukhuset en natt. Bara det fick mig bli ännu mer besviken. Jag hade ju planerat att åka hem. Men jag ville stanna också. Ville bara få slut på smärtan. Efter dryga timmen (vilket kändes som en evighet) av chippande efter andan och flera tårar så kom räddaren i nöden. Läkaren som blockade nerven till benet. Han stack en spruta med en härlig mix rakt ner i ljumsken till nerven som går ner i benet. Det gjorde inte ont. Jag märkte det knappt. All övrig smärta hade övertaget. Nissarna sa att jag var jätteduktig men jag förstod inte vad jag gjort som var så bra. I alla fall gjorde sprutan att jag blev förlamad i benet och all smärta försvann. Allt bara poff borta!! Magiskt. Den skulle verka i ca 12-16 h. Jag hade slutat frysa och vara ledsen. Nu var jag bara chockad över det som hänt. Förnuftet kom tillbaka och jag började fundera. Öppnade man verkligen upp knä igen? Om allt växer ihop, kommer jag aldrig mer kunna gå då? Men också tankar som, var jag verkligen ledsen inför så många nissar? Kan knä bli bra nu? Jag förstår att allt som hände var helt logiskt med tanke på allt som hände, men ändå. Jag kände mig som en eländig samling kött och ben. Jag var ju bara en rädd, förtvivlad och ensam tjej.

Efter man satt nervblockaden fick jag ligga kvar ytterligare en timme på UVA för observation. Sen kom en nisse från ortopedavdelningen och hämtade mig. 

Ortopedavdelningen: Det är nu dagarna började flyta ihop för mig. Men jag vet att jag kände mig i relativt pigg i början som fått bra smärtlindring och allt runt omkring började lugna ner sig. Jag hade lugnat ner mig. Läkaren kom in en gång till och förklarade mer vad som var felet i knä. Nu kanske jag faktiskt skulle ha en chans att förstå vad han pratade om. Han förklarade att knäskålen åker i en bana över knä vid rörelse. Först satt knäskålen helt fast på mig. Det var då man gjorde den första öppna operationen för att lossa den helt. Men nu är min bana för knäskålen alldeles för trång, tajt och fel. Den är sned och kan orsaka skada. Man fick då skära upp i sidan av kapseln inne i knä som var alldeles röd och svullen. Knäskålen ska åka centralt över knä när man böjer. Efter den här operationen hoppas man att min knäskål också ska göra det. Men man visste inte hur jag skulle klara av att läka och man kunde inget säga hur prognosen såg ut. Det var upp till min kropp nu. Det var en svår ovisshet att hantera. Antingen skulle jag bli bättre eller också skulle allt bli förstört och sämre.

Jag sov ganska bra första natten. Men jag var hemskt påverkad av alla mediciner. Det kliades och kittlades över hela kroppen. Jag hade svårt att skilja på vad som var verkligt och vad som var dröm. Mina rumskompisar snarkade så högt och ljudligt ibland att jag ville köra ner en kudde i halsen på dem. Men jag trivdes med sällskapet. De var jättesnälla och trevliga allihop! Men sen kom en nisse och gav mig hörselproppar och då kunde jag sova.

Dag två kom smärtan tillbaka i mitt knä. Nervblockaden började försvinna ut och morfintabletterna och sprutorna hjälpte klent eller bara en väldigt kort tid. Jag skulle även placeras i kenitec-maskinen som böjer och sträcker mitt knä. Jag var tvungen att ligga i den så att inte knä växer ihop. Har jag för ont kan jag ju inte röra på mig och jag var tvungen att hålla benet i rörelse. Sen mådde jag fruktansvärt dåligt. Sov mest hela tiden hela dagen. 

På eftermiddagen kom en nisse in till mig och väckte mig och jag trodde att jag skulle få åka hem. De sa ju att jag bara skulle bli kvar en natt. Men jag förstod samtidigt att jag inte kunde skickas hem om jag mådde så här dåligt. Nissen drog och tittade i mina röda svullna ögon och hon såg att jag är smärtpåverkad. Hon säger att jag inte kan åka hem och må så här. Jag måste ner till IVA och sätta någon form av smärtlindring och försöka rädda funktionen i benet. Mamma var redan på väg in till mig men får vända och åka hem när hon hör lägesrapporten. Det blir bråttom och jag rullas ner i sängen till intensivvårdsavdelningen. 

Jag uppmanar all styrka som jag någonsin haft och riktar den likt en laserstråle ut i mitt ben. Jag föreställer mig gå igen. 

Intensiven (IVA): På intensiven rullas jag in i ett litet rum där flera nissar stod och väntade på mig. De klistrade fast EKG-elektroderna och all annan övrig övervakning. De kom överens om att jag skulle få en ny nervblockad i benet fast med en pump så den inte tar slut efter bara några timmar. En ryggmärgsbedövning skulle bli för riskfyllt med tanke på min blödningsbenägenhet. Bättre med blödning i benet än i ryggraden.

Så man började förbereda inför den lilla minioperationen. De drog ner shortsen på mig och började tvätta mig i descutan-tvål. Läkaren klistrade på en blå operationsduk och gjorde ultraljud för att leta efter nerven i benet vid ljumsken. Han bedövade ljumsken och sticken därefter in en lång nål i benet på mig. Jag följer nålens resa på ultraljudsskärmen helt fängslad över det som händer. Halvt sovande. När han är framme med nålen vid nerven förs en tunn slang in i ljumsken på mig. Det ser lite läskigt ut men när den väl sitter på plats och medicinen pumpas in till benet släpper smärtan. Nissarna kan nu röra benet på mig för att förhindra att det växer ihop och jag behöver inte ha ont. Perfekt.

Jag blir kvar på IVA för observation under några timmar och när jag blivit piggare får jag komma tillbaka till ortopedavdelningen. 

Veckan på ortopeden: Jag vet inte hur eller vart jag ska börja skriva om den här långa tuffa veckan som flöt förbi som i en tjock kletig dimma. Jag bara låg där med olika nissar som kom till mig och kollade läget. Jag lärde mig skilja på patienters och nissarnas fotsteg. Patienternas steg är liksom släpande och med ett gnisslande ljud efter sig när de drar droppsställningarna över golvet. Nissarnas steg är målmedvetna och snabba. Lätta och tysta. Förutom min läkares steg. Hans skor klapprar i korridoren och då vet alla att han är i farten. Jag gillar hans skor.

Jag hade bra utsikt från rummet. Det var 12 våningar som skiljde mig från backen, från världen där ute. Men i början ville jag inte se morgondagen. Det var bara en upprepning av idag. Jag hade ont om nätterna och fick smärtstillande både via smärtpumpen (nervblockaden) och dropp så det sakta rann in lite i taget. Det hjälpte men allt smärtstillande gjorde mig knäpp. Man tappar verklighetsuppfattningen. När jag fick pannkaka serverat på matbrickan kunde jag räkna ut att det var torsdag. När glass serverades förstod jag att det var helg, men inte om det var lördag eller söndag.

När väckarklockan tjöt slog jag i armen i metall. Det var då jag förstod att det inte var väckarklockan som tjöt. Det var pumpen till min nervblockad. Metallen var stängslet på sjukhussängen. Jag hade svårt att skilja på vad som var verkligt för länge sedan. Ibland trodde jag att det var sjörövare och dansande älvor som studsade runt på kroppen (det pirrar/kittlas/klias i kroppen av mycket smärtstillande), ett polisförhör i mitt rum eller en brottsutredning (snacka om att bli skadad från kriminologi-kurserna i skolan;). Jag var medveten om att det jag drömde i halvt vaken och halvt sovande var galet, men ändå så kunde jag inte få bort det. Även magen talade om att den har noterat att morfin tillförts i kroppen. Mitt knä var alldeles blålila efter operationen. Ett tecken på att läkarna behövde använda en del våld och mycket kniv för att få igång mitt knä... 

Jag låg i maskinen som pressade knä i rätt läge och höll det i rörelse ungefär 2-3 h om dagen. Efter morgonmaten, lunchmaten och middagsmaten skulle jag träna ca 30min åt gången. Det gjorde ont men jag var tvungen för att knä inte skulle växa ihop. Jag startade på 70 grader böjning. När sjukgymnasten från ortopeden mätte rörligheten på tisdagen, en vecka senare alltså, kunde jag böja 120 grader! Det var jättebra. Men det gäller att bibehålla och fortsätta träna. Allt eftersom graderna kom tillbaka kunde jag sätta på mig strumporna själv. När jag nådde 90 grader skulle jag alltså kunna sitta på en stol normalt. När jag kom till 110 så skulle jag kanske kunna gå upp och ner från en mindre trappa. Det var så jag fick se det. Det var bara att vänta och se hur bra jag skulle kunna bli. Ingen visste. Men en av sjukgymnasterna (en från plan 13 som kände igen mig) som tittade till mig på söndagen lät hoppfull om att jag borde kunna lära mig gå om det fortsätter så här. Kanske till och med klara av att cykla!

Läkaren kom in flera gånger under den veckan och hade noga koll på benet. Han såg rätt orolig ut på torsdagen när han tittade till mig när han sa "nu har vi gjort sista operationen". Det lät förstås väldigt skönt. Men samtidigt fanns det en undertryckt rädsla i orden, och sättet han sa det på gjorde mig rädd. Han var rädd för att det här skulle förstöra allt jag vunnit i rörlighet. Han var rädd för att jag inte skulle återhämta mig och knä växa ihop igen. Det märktes att han var rädd för att jag inte skulle bli bra. Kanske hade operationen förstört och förvärrat allt istället för att jag skulle bli bättre. Men det var bara att vänta och se hur bra jag skulle bli, om jag kunde bli bra. Det ska erkännas att jag var livrädd. Rädd för att man inte skulle kunna rädda funktionen i benet trots att man gjort allt man kunnat. Rädd för att det inte skulle vara tillräckligt. Jag kände mig helt förtvivlad och ledsen. Många tankar brottades i huvudet. 

Under de dagarna som gick bad nissarna mig att kämpa på. Jag gjorde allt jag kunde för att hänga i. Jag visste inte vad mer jag kunde göra än försöka träna benet i maskinen så ofta jag kunde och försöka hantera smärtan. Jag bara låg och sov om dagarna. På nätterna var det svårare att hantera smärtan och de var in ofta för att fylla på morfinintaget. Nissarna var supergulliga och snälla. När jag blev piggare orkade jag titta på film och tiden flöt på ganska bra. Men tankarna fanns där väldigt ofta. Tänk om jag faktiskt inte blir bra? Men det var inte det värsta. Det värsta var att jag inte hade någon att tala om det för. Men det allra värsta var om jag faktiskt blev bra, men ingen skulle finnas där att se det.

Dagarnas höjdpunkt var besökstiderna. Familjen hälsade på någon liten stund men ojade sig mest över mig. Men vid två tillfällen kom krigarsyrran och jag fick skratta lite istället. När man spenderar nästan alla timmar på dygnet själv i en hel vecka är en eller två timmar med sällskap ovärderligt. Telefonsamtalet med Krigscoachen direkt efter operationen var också precis vad jag behövde! Det betydde verkligen allt. Ibland kom det besök till mina rumskompisar också och det kändes som om de hälsade på mig med. Det var kul. Annars kändes det väldigt tomt. Pumpen som piper och knarrar. Hjulen gnisslar på ställningen och i bakgrunden hörs snarkande patienter och larmknappar. Man blir lätt ensam med sina tankar. 

Smärtpumpen till benet kopplades bort måndag kväll efter kl 22:00. Då hade jag hunnit få 6 stora sprutor med ”ropivacaine fresenius kabi” inpumpade i mitt ben. 4ml i timmen under flera dagar. Skulle jag klara mig utan den kunde jag få åka hem dagen efter. Jag sov inte speciellt mycket den natten. Jag hade ont och fick mer smärtstillande. Men jag kände ändå att jag ville hem. Läkaren kom in en extra gång på tisdagen före hemgång för att vara säker på att jag var okej och inte skulle stanna kvar en natt till. Jag sa ifrån en extra natt. Man läker bäst hemma. Läkaren kallade in sjuksköterskan på villkoret att jag kom tillbaka om jag fick ont eller blev sämre. Sjuksköterskan fick order om att hämta utskrivningspapperen. Ett ögonblick trodde jag hon skulle göra honnör, men hon vände bara på klacken och gick. Kom tillbaka med medicinlistan och andra papper. Det var på riktigt. Jag skulle få lämna rummet efter en vecka. 7 långa dagar som egentligen kändes som en enda lång. Jag skulle få känna vinden blåsa i håret och ansiktet igen. Fan vad det är underbart!

Läkaren talade om för mig att han sytt plastikkirurgiska stygn. Extra fin tråd och extra mycket tejp. Förhoppningsvis kommer mitt ärr se ännu finare ut när allt läkt, än innan operationen. Otroligt bra! Stygnen kommer absorberas och försvinna av sig själv. Om en vecka får jag ta bort plåsterförbandet och jag kan knappt bärga mig till att se efter! Läkaren förklarade också att det kunde kännas som om jag får börja om med all rehabilitering men att jag faktiskt har bättre utgångsläge nu. Jag kan redan sträcka ut mitt ben rakt. Det gäller bara att behålla den sträckningen och jobba på böjningen. Förhoppningen är att jag ska bli bättre än innan operationen. Det finns bra chanser för det. Det kom som en stor lättnad när läkaren ordagrant sa ”jag tror inte att vi har förstört eller förvärrat något med operationen”. Jag var rädd för att allt var förstört eller skulle bli det med tanke på hur mycket de skar upp. Jag var rädd för artrosfibrosen. Läkaren också. Men jag har bra chanser att bli bättre – bara inte knä växer ihop under läkningen. Det kommer bli uppföljning på sjukhuset noga en tid framöver för att det inte ska hända. 

Nu är det bara att hålla tummarna att rörligheten kommer tillbaka mer och mer och att det inte uppstår några sammanväxningar. Det är bara att vänta och se. Tänka läkande tankar. Hoppas. För det finns hopp! Men det är nu när man kommer hem som man börjar komma ikapp med tankarna. Förstå vad som hänt och händer. All information får chans att sjunka in. Det är nu kampen börjar på riktigt. Just där och då på sjukhuset är man så mitt uppe i allt. Det är rätt okej att benet inte fungerar. Jag behöver inte det för att leva där inne. Det är okej att klent halta sig fram på kryckor till och från toaletten. Det är allt man behöver. Man passar in i den där världen på något vis. Man ligger bara i sängen dygnet runt. Mer behöver man inte kunna. Liver rullar på ändå. Man lever ju i en så otroligt begränsad värld innanför dem fyra vita väggarna. Sen ska man plötsligt ut i den stora riktiga världen och det är då man ställs på prov över vad man klarar och inte klarar. Då märker man att man faktiskt behöver det andra benet också. Det är inte längre lika okej och enkelt att använda bara ett ben. Man hamnar i en värld man inte platsar i. Det är då först man märker hur sjuk man är och hur frisk alla andra är.

Det är en märklig känsla att bli fri från sjukhuset, för aldrig har man känt sig så fången på samma gång. På sjukhuset är man fångad i sängen inne på rummet, men kroppen klarar av den världen och den fungerar okej på sjukhusets villkor och krav. Men utanför i friheten så är man istället fängslad i sin kropp. Förstår ni vad jag menar?

Tisdagen den 9 september fick jag åka hem. Allt var precis som vanligt men ändå så annorlunda. Sen inser man att det är man själv som förändrats.