En massa "kämpa på"!


Fotograf: Madeléne Zachrisson
 

Ibland kan "kämpa" vara exakt det där lilla ordet man behöver höra för att man ska orka hänga i lite till. För att orka fortsätta fast än det känns outhärdligt tufft. Men ibland kan också det ordet kännas så klent. Bara för att man säger kämpa på så känns inte alltid situationen mindre tuff. Ibland kan det kännas precis tvärt om. Man kämpar hela tiden - man kämpar med precis allt - och man blir uppmanad att hela tiden att fortsätta. Man blir så trött på att ständigt kämpa. Man gör ju det jämt. Man blir så förbannat stridstrött. Det är i och för sig jättebra att alltid kämpa på. Man ska aldrig ge sig! Men ibland så bara måste man få ha "viloperioder" när man inte alls orkar. Där man bara kan få vila i känslan av det man är i just nu. Någon som kan lyssna på att det inte alls är okej att må så här, istället för att någon uppmanar en att tänka positivt. Man behöver båda delarna för att orka kämpa vidare! 

Jag förstår att det är en himla svår balansgång mellan att försöka peppa mig och att låta mig vara. Jag tror att ni i min omgivning ser min kapacitet, och därför får jag känslan av att ni kanske peppar mig lite för mycket ibland. Resultatet blir att jag bromsar, vilket tar min energi. Jag tror att ni ser min krigarmentalitet och tänker att jag klarar det mesta, jag är ju den där krigaren, men ibland har jag alldeles för mycket omkring mig. Att studera kan vara tufft för vilken frisk som helst. Jag har skola på heltid och sjukdomarna på heltid och andra saker att kämpa med. Det blir inte helt optimala förutsättingar. Ibland vill jag att andra ska se det också, att jag inte orkar. Ibland vill jag bara vara och få känna det jag känner. För att jag ska orka kriga på så måste jag också få vara i känslan att jag kanske inte orkar stånga mig blodig varje dag. Ni vet och förstår nog själva att jag inte alltid orkar hålla skenet uppe. Men ni vill så gärna tro det. För ni vill inte höra om det jobbiga.  

Jag är väldigt medveten om vad jag klarar och inte klarar. Jag har en självinsikt utöver det vanliga. Det är vad jag har fått höra i alla fall. Men lite så är det kanske. Jag vet vad jag behöver och vad mina begränsningar är. Men det ska erkännas att det ibland känns som om jag inte har kontroll över läget, ibland känns det här kriget övermäktigt. Men jag tror att rädslan och oron för att det inte kommer gå bra skymmer sikten för vad jag faktiskt klarar och att det också KAN gå bra. Det är bra att fokusera på det som kan gå bra. Men jag vill kunna våga prata med andra om det som är dåligt också. Om det som inte är bra. 

Jag vet att jag har förmågan att samla krafter ur nästan ingenting som fortsätter kämpa fast jag känner en så stark hopplöshet ibland. Jag kan nästan bli förvånad över mig själv hur jag kämpat mig igenom svåra situationer när jag läser igenom gamla inlägg här på bloggen (och texter jag skrev långt innan bloggen startades). Hur hopplöst och förjäkligt jag än tyckte att det var, så hittade jag alltid någon anledning att kämpa vidare. 

• Kategori: KampenTaggar: Camilla Blomberg, EDS, Ehlers-Danlos Syndrom, Kraft, Reumatism, blogg, en Camilla ger sig aldrig, krigaren, krigarmentalitet, kämpa; • Kommentarer (1)

Kommentarer:

1 Nottin:

Själv hatar jag ordet kämpa. När folk ropat det åt mig i t.ex. sportsammanhang så har jag blivit irriterad, inte peppad. Ser de inte att jag redan ger allt? Och i de sammanhang du skriver om så håller jag med om att det ibland kan eka ihåligt. Jag tror det speglar av sig i mitt jobb.

Ett av det bästa med mitt jobb är att jag inte måste låtsas att allt är bra. Att jag kan få stå hos en ledsen person och hålla med om att den just nu genomlever ett helvete och livet har varit jävligt orättvist mot personen. Kämparviljan finns där, den ser man fast patienten är nere just nu.

Men just då kan man slippa det där positiva tänkandet som genomsyrar hela samhället och faktiskt sätter stor press på alla människor som någon gång känner sig nere. Se det lite positivt så klarar du av det snart. Som om man måste vara glad och lycklig jämt.

Svar: Hej! Först och främst vill jag tacka dig för att du delar med dig och skrev allt det där till mig. Tack så jättemycket för dina kloka tankar. Jag förstår precis vad du menar. Ibland vill man bara att någon ska förstå och kunna se igenom att det inte alltid bara går att kämpa kämpa kämpa. Man måste få "vila" lite också. Ingen är superhappy jämt. Så tack ännu en gång för att du "lyssna" på det jag skrev. Kul att få så bra feedback tillbaka! :)
Camilla Blomberg

Kommentera här: