Need somebody to lean on
"Imorgon ska jag sövas ned för 26:e gången. Nu för en dubbel käkledsspolning. En behandling man kommer tvingas återkomma med för resten av mitt liv. Det känns tungt!" berättar jag. "Äh, det där kan du och det där har du gjort förut! Du får ju behålla håret den här gången. Vill inte höra mer nu!" får jag till svar.
Jag kan hantera att vara sjuk, men inte pressen att jag är en oövervinnerlig krigare. Hör mig att det finns rädsla under mitt mästrande tonfall. Jag känner mig så fruktansvärt jävla rädd och ensam. Det var så himla fint av en nisse på sjukhuset idag att ge mig ett gosedjur inför morgondagen, som för att det ska kännas mindre ensamt och som för att ha någon att hålla i handen. Någon med stora öron som kan lyssna på mig. Att jag träffade på Krigscoachen idag och fick den där det-kommer-gå-bra-kramen hjälpte också. Men just nu vill jag inte skriva mer. Jag kan inte prata. Jag måste vara tyst. Jag koncentrerar mig så hårt jag kan på att bara hålla ihop. För att inte känslorna ska komma fram och explodera ut till ett svampmoln av snor och tårar.
Håll om mig.
Massor med gigantiska bamsestyrkekramar!!! <3 Önskar sååå att jag kunde säga något för att göra det lättare och få det att kännas bättre <3 Håller mina tummar och tår för att operationen går bra!