Osynlig
Vi delade skratten. Delade hemligheter med varandra. Även om ni inte vill erkänna det, så var vi vänner. För en kort stund.
När era klasskompisar sen kom tillbaka till skolan, dög jag inte längre. När jag gick fram för att säga hej, svara ni inte. När era vänner fråga mig vem jag var, sa ni ”Hon?? Vi har aldrig sett henne förut!”.
Jag trodde till en börja att ni skämta. Att ni när som helst skulle brista ut i erat fåniga garv som vi alltid skrattat åt tillsammans. För såå elak kunde man väl inte vara att man låtsades inte se? Men när ni tog ett steg bort från mig som för att bevisa att ni mena allvar, då sjönk insikten in. Det var verkligen mig ni prata om. Tjejen ni hade umgåtts med. Men det hade aldrig varit på riktigt. Inte för er. Bara så enkelt raderade ni mig ut ur era liv. Kvar stod jag och kände mig ensam och dum.
Jag valde att spela med och låtsades som om jag inte heller kände er. Jag skämdes för mycket för att låta någon veta vad som precis hänt mig. Ingen skulle få veta vad jag precis inbillat mig. Att jag trott att jag dög. Det var inte ens värt att bli ledsen över. För jag var dum som hade hoppats på annat.
Ändå gjorde det ont i mig att bli behandlad som om jag vore osynlig. Varför var inte jag lika bra som de andra? Var det för att de var frisk, och jag sjuk? Idag har jag lärt mig att det här säger mer om er, än om mig. Men ändå. Värst var känslan av att jag sakna er, men ni ville aldrig vara med mig.
Men fy! Du har verkligen inte haft det lätt när det gäller vänner. Hur kan man ens göra så mot en människa? En person som bjudit in dem att delta i ens liv. Tyvärr vet jag hur det är och det finns även sådana hemska "vänner" i vuxen ålder (på högskola). Sådana man anförtror sig åt men som sedan anser att man inte duger som vän längre.
Blir ärligt förbannad på hur människor kan vara mot varandra.
Massa stärkande kramar <3