Osynlig

Ni har säkert glömt det. Glömt bort mig. Det är därför jag vågar skriva det här nu. Jag ska berätta hur det var. Hur det kändes för mig. För jag har inte glömt. 

Vi delade skratten. Delade hemligheter med varandra. Även om ni inte vill erkänna det, så var vi vänner. För en kort stund.

När era klasskompisar sen kom tillbaka till skolan, dög jag inte längre. När jag gick fram för att säga hej, svara ni inte. När era vänner fråga mig vem jag var, sa ni ”Hon?? Vi har aldrig sett henne förut!”. 

Jag trodde till en börja att ni skämta. Att ni när som helst skulle brista ut i erat fåniga garv som vi alltid skrattat åt tillsammans. För såå elak kunde man väl inte vara att man låtsades inte se? Men när ni tog ett steg bort från mig som för att bevisa att ni mena allvar, då sjönk insikten in. Det var verkligen mig ni prata om. Tjejen ni hade umgåtts med. Men det hade aldrig varit på riktigt. Inte för er. Bara så enkelt raderade ni mig ut ur era liv. Kvar stod jag och kände mig ensam och dum.

Jag valde att spela med och låtsades som om jag inte heller kände er. Jag skämdes för mycket för att låta någon veta vad som precis hänt mig. Ingen skulle få veta vad jag precis inbillat mig. Att jag trott att jag dög. Det var inte ens värt att bli ledsen över. För jag var dum som hade hoppats på annat. 

Ändå gjorde det ont i mig att bli behandlad som om jag vore osynlig. Varför var inte jag lika bra som de andra? Var det för att de var frisk, och jag sjuk? Idag har jag lärt mig att det här säger mer om er, än om mig. Men ändå. Värst var känslan av att jag sakna er, men ni ville aldrig vara med mig.

• Kategori: KampenTaggar: Ehlers-Danlos Syndrom, Ensamhetskänslor, Reumatism, barndom, en krigares sår, osynlig, sviken, vänner; • Kommentarer (6)

Kommentarer:

1 Malin:

Men fy! Du har verkligen inte haft det lätt när det gäller vänner. Hur kan man ens göra så mot en människa? En person som bjudit in dem att delta i ens liv. Tyvärr vet jag hur det är och det finns även sådana hemska "vänner" i vuxen ålder (på högskola). Sådana man anförtror sig åt men som sedan anser att man inte duger som vän längre.

Blir ärligt förbannad på hur människor kan vara mot varandra.

Massa stärkande kramar <3

Svar: Det gör mig så arg att u också ska ha behövt erfara lite liknande. Men på samma gång känns det lite bra att jag inte är ensam om den här tunga känslan. Barn och unga kan vara väldigt elaka mot varandra som man brukar säga. Men jag skulle ändå säga att de vuxna som gjort så här varit värre. De borde förstå bättre. Kramar i massor tillbaka till dig! <3
Camilla Blomberg

2 Anonym:

Hej, det där drabbar många av oss, sjuk eller frisk har ingen betydelse. Vissa drar till sig vänner som magneter, andra inte. Man kan komma tillbaka till skolan efter att ha varit borta en vecka och ha mist alla sina kompisar. Vänner kommer o går. Man får försöka hitta nya man passar ihop med, det ät inte alls säkert att de finns i den gruppen man så gärna VILL tillhöra. Sen ska man rannsaka sig själv ibland, har jag alltid vara jätteschysst mot andra? Som velat bli vän med mig? Men visst kan man sakna sina förlorade vänner...men som sagt, det finns andra.

Svar: Det är sant att det kan drabba alla. Men vid flera tillfällen sa flera tydligt att de inte ville umgås med mig för att de skämdes när jag halta osv. Och det där med att man kan bli bortglömd efter en vecka känner jag såå väl igen. Ibland blev det så när man varit sjuk. Därför vill man försöka vara i skolan trots att man är för sjuk, man vill inte bli bortglömd. Absolut det finns andra. Men det är ganska lätt att säga efter man blivit sviken.
Camilla Blomberg

3 Fanny:

Vilket fruktansvärt elakt beteende... 😤❤️❤️

Svar: KRAM!
Camilla Blomberg

4 Lisa:

Helt sjukt, jag kan verkligen inte förstå hur man kan göra så. Man undrar ju när sånt här händer om vissa helt saknar empati? Helt sjukt. Men precis som du säger så säger det mer om dom än dig! Kramar i massor<3

Svar: Massa jättekramar till fantastiska Lisa!! <3 <3 <3
Camilla Blomberg

5 Malin:

"Det gör mig så arg att u också ska ha behövt erfara lite liknande. Men på samma gång känns det lite bra att jag inte är ensam om den här tunga känslan. Barn och unga kan vara väldigt elaka mot varandra som man brukar säga. Men jag skulle ändå säga att de vuxna som gjort så här varit värre. De borde förstå bättre. Kramar i massor tillbaka till dig! <3 "

Ja, klart att man inte vill att andra ska drabbas av samma skit. Men jag förstår hur du menar med att det är skönt att inte vara ensam. På så sätt kan vi stötta varandra! Jag har ju också EDS, en diagnos som inte syns, ett syndrom som inte många vet ens existerar. Jag håller helt med dig om att vuxnas kommentarer eller deras sätt att INTE hantera saker på ett vuxet sätt är ännu värre! Man tycker ju att de borde ha mer innanför pannbenet och borde förstå. Men tydligen inte!

Kram <3

6 Linnéa:

Hej! Jag hoppas verkligen inte du menade mig i det här inlägget... Eller någon i OP10, hemskt att du har känt så... Hoppas allt är bra, kramar!

Svar: Hej Linnéa! Jag blir glad att du skriver till mig. Det är fint att se. Nej det var inte du eller någon annan i den klassen. Det här hände före gymnasiet. Ledsen om du trodde det. För så ska du inte behöva känna. Du kan vara lugn. Tack detsamma och ta hand om dig! Jätteglad igen att du hörde av dig. Kramkram!
Camilla Blomberg

Kommentera här: