krigszonen.se

Har man aldrig blivit tröstad och fått sina känslor speglade och dämpade, kan man senare i livet få svårt att hantera sin egna känslor. För att dämpa och trösta sig själv är det då vanligt att man tar till olika självdestruktiva metoder. Man flyttar den inre psykiska smärtan till det yttre fysiska. För stunden kan det lätta på det tunga. Men sedan blir det värre. Problemet blir att man inte har en aning hur man ska kunna bryta det här mönstret. Det är inte heller konstigt att man känner den där djupa ensamheten eftersom man upplever sig helt saknat och saknar stöd av trygga vuxna. Man har saknat och saknar någon som tröstar, på riktigt.

 

Det här som vi pratat om under kbt:n tror jag stämmer in på mig väldigt väl. Egentligen har jag tänkt på det sedan många år tillbaka. Men det har känts för sjukt. Men nu när jag fått det förklarat och fått en slags bekräftelse på att det KAN vara så här, då känns det fullt logiskt.

 

Jag är rädd för att känna känslorna i sin fulla kraft. Jag tror det kommer göra för ont. Rädd att det aldrig kommer kännas bättre. Rädd att jag inte kan hantera det själv. Så jag har försökt stänga av och till varje pris försökt undvika att känna genom mina överlevnadsstrategier. Precis om den gången när jag trodde att jag skulle dö och försökte hata hela världen för att om jag ville dö så skulle det inte bli sorgligt. Precis som när jag ville ta bort allt betydelsefullt i mitt liv och göra livet tomt för att det är så tråkigt när det roliga tas ifrån en gång på gång. Precis som när jag tog avstånd från de människor jag tyckte om för att jag var rädd att bli sviken igen. Precis som när jag vill slå mig själv för att den fysiska smärtan är lättare att hantera än den psykiska. Precis som när jag inte vill äta för att det är lite skönt att veta att man så enkelt kan slippa allt. Precis som när man intalar sig att man är en stenhårt krigare för att sluta känna allt jobbigt. Det här är bara några överlevnadsstrategier jag blivit allt för van vid.

 

Just nu borde jag bry mig att jag väntar på mitt 27:e ingrepp under narkos. Jag borde bry mig jättemycket. Fast jag gör inte det. Inte alls. Men jag bryr mig att jag inte bryr mig! Jag borde ju bry mig. Det vore ju normalt. Men att jag inte bryr mig, inte känner något, känns inte alls okej. Det blir dubbelt. Jag bryr mig inte alls och på samma gång bryr jag mig jättemycket. Jag vill inte ”inte känna något” och samtidigt vill jag göra precis allt för att slippa känna. Det blir så motstridigt.

 

Men så fick jag veta att det faktiskt är vanligt att känna det här ”lugnet”, fast allt runtomkring är kaotiskt. Jag är bara inställd på överlevnad. En form av chocktillstånd. Det känns faktiskt skönt att ha fått en förklaring. Men på samma gång skrämmer det mig. NÄR kommer överlevnads-chock-fasen gå över och jag börjar känna allt det som jag så desperat försökt att inte känna under så lång tid? Klarar jag av att känna allt det och lugna mig själv? Vågar jag? Den sanna styrkan ligger i att behärska förmågan att vara både stark och svag - kan jag det?