Jag har rätt att känna!

För snart tre månader sedan sa min läkare att det finns andra som mår sämre och som lyckas bättre i livet än mig. Jag vet att det på sätt och vis är så, och att det var menat som en uppmuntran från hans sida. Men jag blev ändå chockad över att höra det. Det kändes som ett hån när jag vet vilka bragdprestationer jag ändå utfört (ni vet ju själva hur hårt jag kämpat!), trots sjukdomarna. I alla år har jag fått höra att jag var "en av de bästa". Jag har alltid gjort alla rätt, det jag ska och borde göra. Jag har varit mönsterpatienten. Men nu har jag tydligen gått från toppen till botten. Bara för att jag nämnde att jag var stridstrött. Allt jag ville var att läkaren verkligen skulle lyssna på mig. Lyssna på mig när jag säger att jag inte vill kämpa SÅ HÄR. Att han ska höra när jag säger att jag förlorat så mycket som är roligt i mitt liv. Hur det känns att allt tas ifrån en gång på gång när jag försöker göra det bästa av situationen. När man undrar vad som finns kvar? När det bästa inte är tillräckligt. När jag gör alla rätt, men det ändå inte blir bra. 

När han sa att många andra sjuka ”lyckades bättre” fick jag känslan av att mitt liv var meningslöst och hela jag misslyckad. Att jag inte kämpade tillräckligt hårt. Att jag borde vara bättre. Jag kämpar redan allt jag kan – men jag måste ta i ännu mer. Som om det vore min förbannade plikt så måste jag kämpa mer än mitt bästa. Men när man ger allt man har och det krävs ännu mer. Vad gör man då? Jag vet att man kan leva och ha ett bra liv trots svåra sjukdomar. Men har läkaren reumatism kanske? Och Ehlers-Danlos Syndorm? Vet han hur just jag vill leva? För han lät så säker, som om han också är sjuk, när han sa så. Jag kanske har andra intressen och mål i livet än göra karriär inom frimärkssamling!? Hur skulle det kännas för er om ni blev fråntagen allt roligt i ert liv? Och hur många gånger man än försöker skapa sig en ljus framtid, så grusas den ena drömmen efter den andra. Man försöker hitta andra nya intresen för att ha roligt. Men det finns inget som ger samma goda känsla. 

Jag kan tänka mig att läkaren ville att jag skulle se ljust på framtiden, uppskatta det lilla och vara tacksam med mera. Det är jag också. Men det kändes så fel av honom att säga allt det där. Det här har verkligen påverkat mig som fortfarande tänker på det. Jag kände inte för att försöka kämpa länge. För det är ju uppenbart att det inte är någon idé längre! Men jag har väl också rätt att känna!!? Jag har väl också rätt att tycka det känns tufft. Jag har ju lika ont och är lika trasig fast någon annan har det värre. Det är ju min upplevelse av att vara sjuk läkaren ska ta till sig. För det är det som det handlar om: att mitt liv känns förstört. Men jag var sämst som kände allt det här. Så jag skämdes. Jag fick skuldkänslor över att jag mår så här dåligt. Fast jag vet att jag har all rätt att må precis så här.
• Kategori: KampenTaggar: Ehlers-Danlos Syndrom, Gävle Sjukhus, Reumatism, besked, inte okej, läkare, reumatologen; • Kommentarer (4)

Kommentarer:

1 Tisa:

Alltså vilket stolpskott! hur kan man ens säga något så korkat?! Du har med all rätt att få känna precis som du känner. Det gör dig inte sämre utan bara mänsklig. Även en krigare måste få ta paus mot kamp för att samla nya krafter!

Jag känner dock igen det där "det finns dem som har det värre". Det är något jag också fått höra många gånger. Och ja, det är klart att jag vet det... Fast det hjälper inte alla gånger att få höra, visst ibland kan det vara bra att se från andra perspektiv. Men jag som alla andra måste få vara ledsen/arg/frustrerad eller vad det än är som man känner.

Kramar <3

Svar: Tack så jättemycket för dina tankar kring det här! Känns skönt med respons och få chans att bolla lite tankar. Du har så rätt i det du skriver. Jättekram!
Camilla Blomberg

2 Thegra:

Som du skriver, han ville säkert väl på något konstigt vis. Men det kom ut helt obeskrivligt fel. Och ibland är det faktiskt inte okej att det blir så fel.

Klart att du känner dig nedtryckt av hans ord. Det skulle jag också göra. Definitivt. Men försök om det går att inte ge hans ord för stor makt - för som du skriver - du VET hur du har det, inte HAN. Han borde ha lyssnat och bekräftat och fattat att det var just det du behövde. För får man inte uttrycka sin frustration, ilska och sorg över ett så kämpigt läge går man ju fanimej under till slut. Klart att du har rätt att känna det du känner. Och klart att det inte ska jämföras med någon annan. Det du, ditt liv och din upplevelse. (sånt där som jag själv kämpa mer - för att jag vet att det är så, men bara inte har greppat det fullt ut än). En varm kram till dig du vackra, trötta, krigare.

Svar: Tack så otroligt mycket för din respons! Du tänker så klokt och har helt rätt. Och jättetack för dina snälla ord. Det uppskattas verkligen. Jättekramar!
Camilla Blomberg

3 Freja:

Skojar du!? Kan inte tänka mig att det skulle finnas något högre mål i någons liv än frimärkssamlarproffs! Tänk att få det där extremt speciellt jubileumsfrimärket från 1873 från Norge med feltryck, är det inte allas högsta dröm!? Blir nästan lite sugen på att satsa på det nu... Fast jag lovar att jag skulle bli blind eller nåt då för just nu känns det som att världen gör allt för att vi inte ska få hålla på med det vi vill.

Idag har jag verkligen varit stridstrött och jag tänkte jämföra min strid med din och förminska mina känslor men jag ska inte göra det. För precis som du skriver så har man inte mindre rätt att känna för att någon annan har det värre. Om någon är riktigt ledsen och mår riktigt dåligt över ett problem jämför ju inte jag det med mina och säger att de inte har rätt att känna så bara för att jag anser mig ha det värre. Vem sjutton bestämmer vem som har det värst förresten? Vad grundas det på egentligen? Vad innebär det? Är det den som är olyckligast, har störst risk att dö, mest avvikande provsvar, störst påverkan på vardagen, flest krossade drömmar, flest förlorade vänner eller vad?

By the way: Hittar du nåt som gör att man slipper kämpa så här kan du ju höra av dig, jag är typ kanske möjligen något lite intresserad...

Svar: Hej Freja! Jättetack för din kommentar. Du har många kloka tankar och det känns bra att få bolla lite tankar. Men förstås ledsen att du också ska behöva känna dig extra stridstrött. Jag håller helt med i dina frågeställningar. Hur ska man kunna jämföra. Det går ju bara inte. Alla matcher är unika. Tack igen och kramar i massor!
Camilla Blomberg

4 lisa :

Åå, känner igen mig här.. Jag hatar saker som "var glad, det kunde vart värre" och "sluta tyck synd om dig själv, det blir bra". Jag har nyligen gått igenom en skoliosoperation och fått en del av ryggraden stelopererad, och även om allt kommer bli bra så vill jag fortfarande få känna mig orolig och ledsen! (jag har kommenterat här förut så det kan hända att du känner igen det där med ryggen). Vad man än går igenom måste man få känna sig trött och orolig, när man kämpar som mest.
Jag följer din blogg med din historia för att det verkligen kan vara skönt att veta att någon annan också kämpar med något, det är som att få lufta sina tankar lite och inte känna sig lika ensam. Du är som en förebild, och jag ser verkligen upp till dig för att du alltid fortsätter kämpa! Hejar på dig! Kram❤

Svar: Hej Lisa och tack så jättemycket för att du delar med dig av dina tankar och ger chansen att bolla lite tankar med någon som verkligen förstår. Det känns skönt att veta att man inte är ensam. Varje kamp är ju unik och ingen kan ju bestämma vad som är tufft eller inte. Upplever man att det är tufft, då är det så! Det kan ingen annan tala om. Punkt. Kul att du följer och är med i min lilla armé. Det är fint att höra att jag har så goda medsoldater. TACK så jättejättemycket för dina ord. Det stärker att få höra. Blev verkligen glad. Björnkramar!!
Camilla Blomberg

Kommentera här: