krigszonen.se

Jag känner mig helt slut idag. Det var tungt att cykla till sjukhuset till klockan åtta på morgonen för ett besök hos psykologen på rehabiliteringen. Vi prata lite allmänt om allt som varit, om jag lärt mig något av de här veckorna som gått på rehab. Jag fick fylla i något formulär också om jag upplever oro inför framtiden, känner mig stressad osv. med tanke på sjukdomarna. Jag ska hoppa över psyktugget för er. På 45 min kom vi fram till att jag ”gör alla rätt” och är ”duktig”. Jag gör allt jag kan med andra ord. Det fanns inget mer att säga. Det enda råd hon kunde ge mig var att fortsätta kämpa på i samma fina stil. Det kändes förstås kul att höra att jag kämpar på ”som man ska”. Att jag gör det på bästa möjliga vis av min situation. Men vad ska jag då göra för att det ska kännas bättre?? Det går ju inte då! Det här känns inte alls bra även om jag är duktig, sa jag. Jag är ju så himla frustrerad och arg. På världen och framförallt på mig själv, min kropp. Men hon uppmana mig bara att fortsätta vara arg eftersom det är min drivkraft. Det är ju den som gjort att jag tagit mig så här långt och att jag gjort det bra. Men jag kan bara kämpa på. Jag vet inget annat. Hur är man o-duktig liksom? För fan vad jag alltid ska vara duktig!! Ibland vill jag testa att göra alla "fel" och se om det känns annorlunda. Om jag verkligen behöver vara så duktig och kämpa så hårt, eller om jag faktiskt kan sänka kraven. Men varför skulle jag vilja vara mindre duktig?
Jag lämnar mina tankar hos er.

På rasten fick jag träffa en läkare(?) som anmälde mig till ett föreningsliv med medlemmar som har någon form av rörelsehinder. Genom dem kan man få gå och spela pingis, biljard, träna, fika osv. en gång i veckan på sjukhuset eller gå och måla/rita på ett annat ställe här i Sandviken. Ibland anordnas större och roligare aktiviteter som segling i sommar. Det låter lite kul att testa och se om det där kan vara något för mig. Egentligen uppmanar rehab att gå med i ”friska aktiviteter” och träffa ”friska vänner”. Jag kan förstå deras poäng men den här föreningen handlar inte om att vi är sjuka/skadade. Utan om att ha roligt och att vi bara råkar vara sjuka/skadade. Viktig skillnad.

Sista lektion vi hade var i Basal kroppskännedom igen. Precis som förut fick vi balansera in oss i ”spänningslinjen”. Vi övade både sittandes och stående. Lite likt ett gäng militärer stod vi och övade på en bra hållning. Tänk att det ska krävas så många lektioner för att öva på att vara balanserad!

Sen åkte jag in till Gävle för uppdrag som fotomodell på skolan. Det var ganska kallt att vara utan jacka, sitta på gräset och posera framför kameran och låtsas som om det var en varm sommardag. Men det var lika kul denna gång!