Lika stort behov

Vet ni hur operationen jag gjorde i mitt högra knä hösten 2011 gick? Jag kan säga att det gick jättebra och jättedåligt
 

Jag läste en bok (okej, det var flera) på biblioteket här om dagen. Det fick mig börja reflektera över en sak.

Det är socialt accepterat att prata om sin upplevelse kring sin förlossningsberättelse. Nära och kära frågar hur det gått, hur alla mår, hur det känns, hur lång tid det tog, man vill veta gram och längd, vilka bedövningsmetoder som eventuellt användes och så vidare. Alla vill veta så mycket som möjligt. Det är okej att berätta ingående om händelsen och upprepa berättelsen om och om igen. Det är helt naturligt. 

Men det är inte socialt accepterat att prata om när en person genomgått en operation. Då är det sällsynt att någon frågar hur operationen gått till, hur lång tid det tog, hur det kändes före och efteråt, hur många stygn det blev, hur man mår nu och så vidare. Man vill inte veta. Kanske av rädsla? Man undviker i alla fall att prata om operationen och de känslor som är kopplade till händelsen. Den enda frågan som ställs är egentligen: ”hur gick operationen?”. Men här förväntas det inga långa ingående svar. Man ska svara kort. Helst att det gick bra så att inga följdfrågor måste ställas. För annat kräver tid. Engagemang. Det kan ju bli jobbigt.

Men hör här! Jag har lika stort behov av att få prata om min operation, som den som precis fött barn. Att bli opererad kan vara en lika stor och omvälvande händelse, som en förlossning. Men jag får inte chansen att berätta om det lika mycket och ingående som den som fött barn. För det är inte socialt accepterat att prata om operationer. Den som blivit opererad kan därför bli väldigt ensam, medan de nyblivna föräldrarna belönas med omgivningens omtanke på direkten. 

När jag blivit opererad och det faktiskt inte alls gått bra, vad ska jag då svara? Jag har ett större behov än någonsin att få berätta om den stora händelsen, men det finns ingen som vill veta och som ställer alla frågor. Jag får inte berätta. Känslan blir så. Jag lämnas ensam med alla tankar och känslor och en skam för att det jag känner inte är socialt accepterat. Det jag känner, får inte nämnas och det upplevs då som det inte finns, eller inte får finnas. Det blir otillåtet och förbjudet.  

Jag har förstås skrivit om mina operationer här på bloggen. Här är det ju jag som bestämmer vad som är okej att dela med sig av. Men hade jag inte skrivit det här, hade jag aldrig fått berätta ingående om hur det egentligen gick till och hur det var, från början till slut.

 

• Kategori: KampenTaggar: Ehlers-Danlos Syndrom, Knä, Reumatism, acceptera, berätta, inte okej, operation; • Kommentarer (1)

Kommentarer:

1 Mikaela:

Det är så konstigt att det är så

Svar: Hej Mikaela! Visst är det så! Beror nog mycket på rädsla tror jag. Kram :)
Camilla Blomberg

Kommentera här: