Flashforwards
Jag ligger i fas med skoluppgiften. Det känns bra. I vanliga fall hade det varit dubbelt. Att inte ha skoluppgifter innebär ledig tid. Ledig tid innebär tänka. Tänka innebär många gånger ångest. Och jag vill inte ligga och takstirra och få massa flashforwards om en mardrömslik framtid. Men jag har lånat typ 8 böcker på biblioteket för att slippa undan många tankar. Jag har fått hundratals kortisonsprutor i lederna genom åren. Det är inte någon big deal. Man vänjer sig faktiskt. Till viss del. Men aldrig helt. På ett sätt är det världens enklaste ingrepp. I vanliga fall är jag nästan inte alls nervös. Men det känns annorlunda den här gången. Inte bara för att det är i käklederna och det är värst. Utan för att det här är bara början och det kommer fortsätta vara så här. Det är fakta som är svår att ta in. Fakta som gör en illamående, det gör ont i magen och man får svårt att äta. Jag är redan så fruktansvärt less på det här. Jag var det för typ 20 ingrepp sedan. Det är nog det som är jobbigast och inte nålen eller smärtan i sig. Jag är bara så stridstrött nu. Hela tiden går man runt och tänker "när blir nästa ingrepp?"
På kbt:n fick jag en uppgift jag ska göra till nästa gång vi ses. Jag ska skriva ner vilka tankar och känslor jag har då när det känns extra tufft. Exempelvis vilka tankar man hade, hur trovärdiga tankarna var, vilka känslor, fysiska symtom och vad man gjorde för att hantera situationen.
Vad ska jag skriva?? Att jag tänker på det hela tiden så fort jag lagt undan böckerna, på smärtan som kommer efter ingreppet, på att fler ingrepp kommer att komma, på att jag inte vill men måste, på att det är akut, på att lederna är fallfärdiga, på att jag inte bryr mig fast ändå, på hur jag ska hinna fixa hemtentan, på hur ingreppen stressar mig att hinna med andra saker i livet… Det här är inte bara ”katastroftankar”. Om jag ska uppskatta på en skala från 0 – 100 hur trovärdiga tankarna i huvudet är, vilket jag ska enligt läxan, så blir det 100. Det är så här min verklighet ser ut.
Konsekvenserna blir att jag känner mig frustrerad, arg, vanmakt, uppgiven och fylld av krigarmentalitet – allt på en och samma gång. Jag har inget annat val än att bara göra det här. Jag vet att jag kommer fixa det. Men hör mig att det suger. Det känns jättejobbigt, fast det kommer gå bra.
Fysiska symtom? Personlig jordbävning, jag fryser så mycket att jag skakar. Sen vad jag gör för att hantera situationen vet ni redan. Jag maxar ljudet i hörlurarna och dansar för att bli varm. Andra gånger simmar jag några kilometer i simbassängen. Jag pressar kroppen tills hjärtat slår hårt och musklerna får slut på syre. Tills kroppen skriker allt det jag själv inte kan. Och sen fortsätter jag lite till.
Nedräkning: 2 dagar.