krigszonen.se

Vi fick en ny skoluppgift idag. En uppgift som "tentar av" den där gigantiska uppgiften (jag tycker i alla fall att ca 60 sidor är mycket) jag suttit och skrivit på hemma själv i två månader. Den uppgiften vi har nu förväntas bara bli 9 sidor. Vi har åtta dagar på oss att skriva klart den. En hel vecka och en dag.Men inte jag.

Jag har 3 dagar. TRE DAGAR. 

För sen får jag kortisonsprutor inkörda i käklederna och jag kommer må dåligt efteråt. Mer dåligt. Inte kunna sova ordentligt. Inte kunna äta ordentligt. Inte kunna mycket mer än bara stå ut med smärtan. Men jag har en plan! 

Uppgiften består av 3 frågor. Om jag gör en fråga varje dag, då hinner jag! Då klarar jag det här före ingreppet. Det kan fungera! 

Idag är min första dag och jag har klarat av första delfrågan! Nu kan jag välja att göra nästa fråga imorgon, enligt min plan, eller fortsätta på fråga två ikväll eftersom nästa fråga kanske kräver mer tid. Jag kan ju behöva lite "ledig" tid för att hinna fortsätta förbereda mig (ex. handla flytande kost) inför ingreppet också, tänker jag. Jag bestämmet mig nog för att i alla fall börja med fråga två så att det inte står helt tomt imorgon. Jag vet att det här kommer bli svårt. Men jag behöver inte lätt. Jag behöver bara möjligt.

Jag tycker ärligt talat att det är skittråkigt att plugga på distans. Att inte tillhöra en gemenskap som en klass annars fyller. Att inte behöva kliva upp på morgonen. Att inte känna skillnad på vardag och helg. Att inte känna "vad skönt att få komma hem", för man är redan hemma. Men jag vet att det inte hade fungerat på annat sätt så sjuk som jag varit, och ibland är. Under mina två år på högskolan har jag gjort tre operationer. Två av dem var mina svåraste. Den öppna käkoperationen där man raka av nästan halva håret och skar upp längst med hela örat, och sen den öppna knäoperationen med urusla odds om att lära sig gå igen. När jag tänker på det så är jag faktiskt tacksam att jag kunnat sitta här själv med pyjamasbrallorna eller ligga i en sjukhussäng med dropp i armen - och samtidigt kunna utbilda mig. För jag klarar ju uppenbarligen det här. 

Jag kan dock tycka att nästan hela min skoltid har varit så här. Ända sedan högstadiet faktiskt. Den här stressen. Pressen. Att hela tiden försöka ligga steget före för att kunna tillåta sig själv att vara sjuk senare, för att det ska finnas tid för vila och återhämtning. Jag blir så frustrerad att jag vill visa universum som skickar på mig alla utmaningar att jag minsann inte ger mig så lätt. Det som kallas för krigarmentalitet. Jag kan på ett sätt förstå när terapeuten säger att hon imponeras av min drivkraft. Men jag känner mig bara arg. Egentligen.

Det blir en stenhård kamp om att få ta det lugnt. Och jag är stridstrött nu.