krigszonen.se

Det här gör något med en förstås. Att pendla mellan hopp, frustration och förtvivlan på samma gång. Alla prover, tester och ingrepp med de svävande och osäkra beskeden – det är psykisk tortyr. Chocken och rädslan att det ska vara något så allvarligt att jag kan dö, samtidigt som man önskar så innerligt att det ska vara något som faktiskt går att bota! Känslan går inte att skriva ner ens till en bråkdel. 

Senaste gången jag fick höra läkarnas bekymrade röster säga ”vi misstänker att det kan vara något malignt i knä” var för bara 2 år sedan. Jag var 18 år. Det var självklart väldigt tufft. Dels det osäkra beskedet om jag hade något malignt och dels den operation som väntade om jag någonsin skulle kunna gå igen. Jag visste varken ut eller in vad som var värst. Vad hade jag att hoppas på om ens något?  

Jag vet att jag skrev om den här misstanken EN gång på bloggen, och då när läkarna bekräftat att det inte var något malignt. Jag skrev inget om när jag VAR I DET. Hur jag sååå många kväller höll på att lösas upp i atomer av vanmakt. Hur jag höll om mina egna armar för att hindra mig själv att slå. Hur jag kände mig så jävla ensam att jag fick svårt att andas. Hur fruktansvärt gärna jag ville stå i någons famn och slippa känna mig så vuxen med allt ansvar. Det var så det kändes! Jag skrev och berätta mycket för Krigscoachen, men inte allt. Jag berätta inget för kompisarna. Absolut inte för familjen. Jag antar att jag ville ha säkra besked innan jag sa något till någon.

Jag trodde kanske inte själv på vad läkarna sa. Inbilla mig att jag hört fel. När man fått ”kanske cancer”-besked en så där 3-4ggr innan, så blir man lite likgiltig tillslut. Det fullt verkliga blir så overkligt. Det slutar inte vara skrämmande att höra. Men man blir som bedövad av orden att det inte berör en lika starkt längre. Eller kanske berör det en ännu starkare på ett sätt. Är det sant DEN HÄR gången?? Jag bara stängde av. Jag hörde inte fortsättningen av det läkaren sa. Jag var redan långt borta. Jag låtsades inte bry mig fast jag brydde mig hur jävla mycket som helst. Jag var bara så otroligt less på den där ovissheten att det fick vara vad fan som helst, bara jag fick ett svar! 

Jag fick sen äntligen mitt svar att det INTE var något malignt. Ni ser själva från min journal här nedanför vad som står, sista meningen. 



Dessa månaderna som jag väntade och väntade var självklart ångestfyllda. En av de mest ångestfyllda stunder jag upplevt i mitt liv. Så många tankar och känslor, men ingen att prata med om det på riktigt. Jag gick omkring mitt i natten för att dödsångesten var så stark att jag inte ville sova. Jag ville bara skrika och gråta. ”Jag kommer dö”, tänkte jag. Men det fanns ingen anledning att gråta eftersom det inte fanns något hopp om att få leva. Skulle jag överleva skulle jag förmodligen aldrig mer kunna gå. Det skulle vara ungefär samma sak som att dö, kände jag.

Ingen visste vad jag brottades med. Inte hela sanningen i alla fall. Jag tror inte ens min egen familj hade en aning om vad jag gick igenom. Jag berätta om oddsen inför operatoin och om mina nattliga promenader. Men ingen fråga hur jag egentligen mådde, så jag berätta inte. Självklart att man känner sig ensam då! 

Det känns ofattbart att jag faktiskt stod HELT själv i de här osäkra beskeden. Det var inte bara en känsla. Det var så. Jag hade bara nissarna. Det var inte så "bara". Det var ändå allt jag hade. Det var förstås upp till mig att berätta mer för de personer som fanns utanför de vita väggarna. Men jag kände att jag inte kunde. Jag har nog blivit allt för van vid att ingen finns där att man tar för givet att man ska klara av det själv. Det är för mig lika naturligt att INTE berätta som det är för andra ATT berätta. Alla gånger tidigare fanns ju ingen där, så varför skulle någon göra det nu? Jag hade tröttnat på att försöka göra mig hörd. Jag ville se om någon försökte höra mig.