Ett barns perspektiv

”Men jag får inte åka själv i främmande människors bilar” tänkte jag och tittade storögt på mamma. Det här stred emot allt jag fått lära mig. En som kör ambulans var inget undantag. Det känns märkligt hur jag tänkte. Men jag var ju bara ett litet barn när det hände. Jag var ensam och rädd. Jag försökte förmodligen bara övertyga om att inte låta mig bli överlämnad i händerna på någon annan. 

Det började med att jag vaknade tidigt den morgonen. Jag gick upp och satte mig på en stol i köket. Tittade på medan mamma vek tvätten. Ganska snabbt började jag må dåligt. Jag önskade att jag vore död. Vad som helst var bättre än att må precis så där. Jag mådde så fruktansvärt dåligt. Jag visste inte ens om jag skulle orka tala om för mamma att jag behövde hjälp.

”Mam…”  

DUNK! 

Det blev svart. Allt det jobbiga försvann. Jag vaknade upp på golvet med en filt över mig. Mamma pratade i telefon med någon jag gissade var larmcentralen. Mamma berättade för någon i telefon att jag plötsligt fallit ihop, ramlat av stolen och rakt in i köksluckorna, legat på golvet och krampat i flera minuter och nu ligger likstel och inte vaknar upp. ”Mamma, jag är vaken nu” ville jag säga. Men jag kunde inte. Mitt huvud värkte. Munnen och näsan också. Det smakade blod i munnen. Jag var jättetrött och ville bara somna om. Men jag mådde lite bättre.

*Knack knack* 

”Hallå hallå, är det någon hemma i stugan?” För ett ögonblick tänkte jag på tomten. Jag vet inte om det var de blåa lamporna som blinka utanför eller om det var för att han sa stuga? Hur som helst kom två reflexklädda gröna nissar och ställde sig på knä bredvid mig på golvet. En av dem satte en rosa kanyl ovanpå min hand. Jag minns det så tydligt för jag har alltid annars fått ljusblåa. Det var ännu en sådan där onödig detalj som plötsligt känns så viktig att tänka på. Det var väl enklare än det kaos som pågick runtomkring mig.

Det var här jag tittade på mamma medan de bar ut mig på båren. Jag får inte åka bil själv med någon jag inte känner! Men jag fick göra det ändå. Jag var ju stor. En kille satte sig bredvid mig i ambulansen. Akutbilen åkte först för att "bana väg" åt mig i ambulansen som kom tätt efter. Jag grät inte. Tårarna bara rann av sig själv längs tinningarna där jag låg. Ambulanskillen frågade vart jag bodde. Jag berätta, fast jag hade lärt mig att inte ge ut min adress till någon jag inte känner. Men han hade ju precis varit där och hälsat på, så det spelade nog ingen roll tänkte jag. 

På sjukhuset låg jag halvt naken och kopplad till en EKG-maskin. Jag hade ingen aning om vad som hände mig. Jag minns inte nu heller. Kanske förträngt. Allt kändes bara som ett enda stort kaos. Utan någon som helst trygghet. Rummet var fullt av jag-vet-inte-hur-många nissar, och ändå kände jag mig ensam. Tills jag fick syn på någon i dörröppningen. Någon jag faktiskt kände. Min vanliga läkare. Jag var inte längre ensam. 
 
• Kategori: KampenTaggar: Ehlers-Danlos Syndrom, Ensamhetskänslor, Gävle Sjukhus, Reumatism, ambulans, barndom, läkare, svimma; • Kommentarer (4)

Kommentarer:

1 Anonym:

Ledsen att höra att du behövt gå igenom allt detta, på detta sätt.

Svar: Bamsekram ❤️
Camilla Blomberg

2 Jenny:

Men jag förstår inte ens :( Varför åkte du dit ensam? När du var så ung och i det skicket? <3

Svar: Det har jag också funderat över, Jenny. Men något skäl fanns väl där.
Kramar 💕
Camilla Blomberg

3 Eva:

Jag känner med den lilla flickan
Kram
Eva

Svar: Jättekram!!!
Camilla Blomberg

4 Amanda:

Kramar! Men varför följde inte dina föräldrar med?
<3

Svar: Jag var ju "så stor" och "så duktig" att jag fick klara mig ensam. Men jag klagade aldrig heller.. För när någon säger att man är "så modig", då känner man sig tvungen. Alltid. Jättekram till dig Amanda!
Camilla Blomberg

Kommentera här: