krigszonen.se

Jag skriver det här medan alla andra strax ska gå och sova. Och för att jag inte vet vem jag skulle höra av mig till. För jag behöver skriva och vara ärlig nu. Jag har varit så sorgsen hela dagen att jag knappt fått i mig något att äta. Nu behöver jag dig. 

 

Jag fick en fråga idag som jag inte kunde vika undan ifrån. Det handla om operation. Du frågade ”Hur känns det?” och för några sekunder spelade allt det tuffa ingen roll längre. För någon hade förstått det där tunga och vågade fråga och inte väntade på att jag bara skulle berätta. Jag svara att det som skrämmer mig mest med operation är ensamheten och inte kniven. Paniken: Vem har jag den här gången? För det handlar om ett tryggt och tillitsfullt stöd som kan vara med mig känslomässigt genom hela uppdraget. Som finns där för mig. Det tar tid att bygga upp en sådan relation och kräver stort tålamod för den som ska vara "hålla-handen"-material. Jag vet att jag kan genomgå ingrepp under narkos själv. Jag har klarat mig själv. Minst 30 gånger nu. Men jag vill inte. 

 

Jag vet att jag borde vara glad för den tid jag fick tillsammans med några av mina "utvalda" trygga vuxna. Men jag kan inte!! Kärleksfull vänlighet behöver man hela livet. Inte bara en termin eller två. Det går att leva ett tag på den. Men man behöver fylla på. Paniken: Hur gör jag det nu? Jag har låtsas flera gånger att de lyssnat och kramat om mig när jag behövt det. Men bara när jag låtsas har det gjort så fruktansvärt ont i hela bröstet på mig. Det liksom skär. Så ont att jag grimaserar i hela ansiktet och måste sluta tänka på det. Det känns som om hjärtat bokstavligt talat går sönder av saknad. Ibland vill jag dock nästan uppleva smärtan så intensivt det bara går. Att det ska vara så plågsamt det någonsin kan vara. 

Ganska snabbt fick jag de ”ångestladdade” följdfrågorna om övergivenhetskänslorna. Jag berätta att jag saknar dig. Och dig. Allihop. Jättemycket. Jag kunde berätta precis vad som helst och du nickade och lyssnade hela tiden. Du sa att du förstod. Fast du kommer snart lämna mig i alla fall. En laddning med tårar började flöda. Nerför halsen rann tårarna, men jag gav inte ifrån mig ett ljud. Du sa att tårarna behövdes. Att de inte skulle komma om jag inte behövde det. Fast jag var så förtvivlat ledsen, var jag på samma gång så himla lycklig. För första gången behövde jag inte låtsas bli lyssnad till och få en kram. Åtminstone inte den här gången.

 

"Gråt ut dina tårar" sa du. Medan snoret åkte hiss i näsan fortsatte jag berätta. Det fick mig att skälva och jag snyftade och hulkade ännu mer som jag försökte kväva i mina händer. I över två timmar, nästan tre, satt jag så. Du satt bredvid hela tiden. Bara fanns. Utanför dundrade åskan och regnet var ett faktum. Så småningom avtog ovädret. När vi kramat om varandra för att säga hejdå hade molnen på himlen lättat. Så även mitt hjärta.