krigszonen.se

Ser ni rädslan i mina ögon trots leendet på mina läppar? Jag ser det förstås på mig själv. Jag minns tillbaka. Det var inte ens en timme kvar till operation när bilden togs. Jag var ändå ganska lugn just då. Det fanns inte tid eller utrymme för att göra några större förberedelser. Men så fort jag hamna på operationsbordet började saker gå snett nästan på en gång. Resten vet ni om ni läst operationsberättelsen. Det var faktiskt första och enda gången som jag berätta om allt det som hände mig den dagen. Det är det fortfarande. 

Egentligen finns det så mycket mer att berätta. Det var en stor grej jag gick igenom. Kanske är det inte bara ingreppet i sig, utan alla ingrepp före och de som kommer att komma, som får det att kännas så? Allt runtom. Kanske allra mest det runtom? 

Jag kan berätta om den senaste operationen med en slags distans. Jag lägger inte någon känsla i det. Jag kan berätta om hur allt gick till och så vidare. Men att prata om det på riktigt är svårare. Om hur det kändes. Vet du varför? För att jag känner att jag inte kan ta den versionen med någon. För att det handlar om att jag önskade att någon skulle finnas där på riktigt just då, men ingen var där. Det känns svårt att förklara något för någon utan att låta som att jag är självömkande (just då i stunden var jag nog det) och klandrar någon för det. Det spelar ingen roll att det fanns fullt giltiga skäl att INTE KUNNA finnas där – jag VILLE ändå ha någon där. Just då hade min panikindränkta hjärna slutat vara rationell och allt jag ville, var att inte vara ensam. Inte bara någon. Det handlar om vem. Jag låg där ensam och kände att jag inte hade någon anledning att vakna. Försök förstå att just där och då kändes det så. Och alla dagar jag satt själv i lägenheten den första tiden. Det var så mycket som var viktigare än mig. Kanske hade det varit annorlunda om alla visste vad som hade hänt mig efter operation. Men hur skulle någon få reda på det om jag inte berätta? Och hur skulle jag kunna berätta för någon som inte finns där? Det kändes som jag åkte i en never-ending-panik-karusell. 

Det blir lite av den där känslan - som är så svår att beskriva! - att allt är som vanligt och ändå så annorlunda. Känslan är frustrerande och på samma gång lite trygg att det är så. Sen inser man att det är en själv som förändrats. Att genomgå en operation är inte samma sak som att åka till Ica och handla mjölk och sen åka hem igen. Många verkar tro att det är så det funkar. Livet fortsätter som vanligt. På sätt och vis gör det det. Men något har hänt på vägen. Något som förändrar en i grunden. Man glömmer bort hur man var innan de stack nålar i en, förde in slangar och klädde av en naken. Det är en märklig känsla. Det är svårt när ingen tycks förstå det. Ännu svårare när de låtsas att inget hänt, fast "allt" har hänt. 

Jag stannar där för idag. Det har nu gått drygt 2 veckor efter käkledsoperationen. Jag klarar mig utan Alvedon, fast jag känner ibland att jag egentligen skulle behöva. Men tanken på att dricka äcklig medicin eller peta in ett piller har varit för motbjudande.

Jag kan gapa 15mm (normalt 40mm) och om jag pressar upp käkarna med hjälp av händerna klarar jag 20mm. Jag kan bita ihop helt (tidigare blev det snett) om jag anstränger mig. Så jag kan tugga lite försiktigt om jag delar maten i mycket små bitar. I alla fall om måltiden består av överkokta makaroner eller banan hackade i småbitar. Det mesta får jag i mig bara jag kan skölja ner det med något drickbart. Fast efteråt får jag ont. Ondare, ska jag säga. Redan i viloläge gör käkarna ont! Till och med ondare än innan operation.