krigszonen.se

Förut var det stora problemet med käklederna att jag inte kunde gapa tillräckligt stort. Nu kan jag gapa på en okej nivå. Jag tycker det. Käkläkarna är inte lika nöjda. Men det stora problemet nu är att käkleden hamnar i ett felaktigt läge (underbett) när jag pratat en kvart eller mer. Det är oklart vad problemet är. Försvagad bindväv, trasig käkledsdisk på andra sidan och/eller att själva käkledshuvudet är så trasig att käken ”hänger” kvar på bara en sida och lättare glider fel...

 

Jag talade om för käkläkaren tidigare idag som det var. Trots alla tappra försök att själv trycka tillbaka käken, så har det misslyckats. Och även OM det hade fungerat – ska jag göra så VARJE gång jag pratar? Typ mitt i ett samtal bara ”Vänta, min käkled gled lite fel. Jag ska bara sätta tillbaka den i rätt läge igen. Så. Vad var det vi prata om nu igen? Jo justja…Nej! Nu måste jag trycka tillbaka den igen...” Jag kan förstås prata fast käken är i fel läge. Men ändå. Jag kan inte tugga när det blir så här. Jag behöver kunna det för att äta. Jag vill gärna ha tillbaka mitt leende också. Det kanske inte syns så tydligt på den här bilden. Men underkäken går rakt under jäms med framtänderna (när det är som sämst går underkäken snett framför). Istället ska underkäken gå ”ett hack” bakom framtänderna. Så här SKA det se ut. Det är för mig omöjligt att pressa bak käken i rätt läge - varken med egen kraft eller med hjälp av handen. Både läkaren och jag är överens om att så här ska det absolut inte vara!

 

Jag har funderat över om jag kanske ”pratar fel” och käkleden hamnar i det här underbettet. ”Jag kanske kan lära mig prata på ett annat sätt?”, försökte jag uppfinningsrikt skapa mitt eget hopp till käkläkaren. Men läkaren mena på att jag kunde ju prata innan utan att det blev så här. Där försvann det hoppet. Läkaren försökte trösta mig med att säga ”just nu är det så här”. Jag tror det var läkarens sätt att inge lite hopp om att det kanske inte alltid behöver vara så här. Det blir en ny undersökning nästa vecka.

 

Jag föreställer mig hoppet som små såpbubblor. Bubblorna dalar sakta ner till golvet och brister. En efter en. Men det är inte det värsta. Det värsta är att ingen blåser nya…