krigszonen.se

 

Jag har idoliserat några av er som jobba på de skolor jag gått på genom åren. Samtidigt är jag djupt besviken. Rent av sårad. Även om jag har förnuftet att förstå det ni gjorde, så har jag jättesvårt att känna det var rätt. Jag behöver inte att ni förklarar mer för mig. Jag vet redan. Det är känslan jag vill dela med mig av nu.

 

Ni gav mig något som sedan togs ifrån mig. När ni tog emot mig i klassrummet, där jag vande mig vid en miljö med några pålitliga vuxenkontakter, så bytte ni ut mitt tidigare liv. När jag exempelvis hade opererats och kände mig ensam, då var det du som fanns där för mig. Det var du som frågade hur jag mådde. När jag hade ont bäddade du ner mig i vilorummet och bara satt bredvid en stund tills det kändes bättre. När jag prata om det tuffa som varit på sjukhuset stannade du kvar flera timmar och lyssnade på mig, fast du redan slutat för dagen. När jag satt i korridoren och väntade på bussen brukade du stanna och vänta en liten stund tillsammans med mig. När jag kände mig arg och frustrerad, stod du pall och vågade ge mig en kram. När jag hade ont i benen kunde du skjutsa mig hem från skolan. Men det du inte förstod var att jag redan var hemma. Jag har fler exempel, men jag tror ni fattar andemeningen. 

 

Ni var inte tvungen att göra något av allt det där, men ni ville. Jag tyckte om er så innerligt för det! När läsåret sen tog slut… Det kändes inte rätt! Det var jättejättesvårt för mig. Ni lämnade mig så enkelt. Ni tog med er allt när ni gav er av: glädjen, vänligheten, tryggheten. ALLT. Vad hade ni för rätt att ge mig allt det fina, när ni sen bara tog ifrån mig alltihop igen?

 

Det gjorde ont i mig att ni var så snäll. För ni visste hela tiden att ni bara är i profession och när läsåret tar slut, då försvinner ni för att det är så det fungerar. Jag kände en så stor längtan och saknad efter det jag nu visste att jag förlorat. För jag kände att all er kärleksfulla vänlighet gav mig hopp och en önskan om att det alltid skulle få kännas så här fint. Att jag inte skulle behöva vara ensam. Jag menar, har ni sett några andra trygga vuxna personer som varit delaktiga i mitt liv, så som ni var?? Jag hade aldrig tidigare mött någon som var så snäll och jag ville aldrig någonsin förlora er. Ni tog för en stund den plats som andra borde fyllt. Och det var det som var meningen, eller hur? Ni ville ge mig det jag så förtvilat längtar efter. Det var så enkelt att göra mig glad, som ni sa. För en termin eller två. 

 

Jag ville ha mer nu när jag visste hur det borde kännas och vara. Mitt liv var så tomt innan ni kom. Men nu känner jag mig lurad. Jag försökte göra ALLT för att få vara mer med er. För att få stanna i den värld ni visat mig. Men vad gjorde ni då? Ni lämnade mig. Det såra mig. Ni var aldrig elak. Men det var så hemskt att se er försvinna. Det kändes hemskt därför att ni var beredd att lämna mig. Själv var jag beredd att ställa in alla planer och vänta i flera timmar varje fredag eftermiddag bara för att höra er säga ”vi ses på måndag”. Så viktig var ni för mig. Det såra mig att ni kunde lämna mig, medan jag kände att jag behövde er för att överleva. Jag ville fortsätta låtsas att skolan var ett riktigt hem, och ni min familj. Men jag kände mig lurad eftersom ni visste hela tiden att ni skulle ge er av. Jag visste att det var så det "normalt" fungera. Men eftersom mycket av det ni gjorde var saker utöver vad som ingick i era normala arbetsuppgifter, tänkte jag att kanske, kanske kunde ni tänja på gränserna lite till… bara för mig. Igen. En gång till. En stund till. Men ni försvann så enkelt. Ni hade så stor makt. 

 

 

Okej. Ni var anställd på en skola. Ni var lärare. Men vilka ämnen undervisa du mig i? Var det verkligen idrott? Musik? Matte? Medicin? Eller var det kanske trygghet? Kärleksfull vänlighet? Förtroende? Självkänsla? Trygghet? Var ärliga nu. Var det verkligen bara mentorskap? Eller valde vi varandra?