krigszonen.se

Dagarna mellan mina riktigt skruttiga stunder försöker jag fylla med lite roliga saker med mina jobbarkompisar. Både på jobbet och utanför. Vi har lyxat till det med påskägg fyllt med godis för att peppa oss att skriva långa utredningar, bio helt för oss själva efter en slitsam dag, pizza till middag när magarna vrålkurrat och förstås lite dans (ja, det var min idé) i korridoren på väg till kopiatorn. Ibland blir det jättelånga dagar, andra gånger lite kortare. Det tar förstås på krafterna och jag har behövt morfintabletter för att hantera smärtan vissa dagar. Men alla aktiviteter (det sociala) lättar på allt det tunga för en stund och ger massa krafter också! Superkrafter jag behöver mer än någonsin just nu. Som verkligen känns livsnödvändigt för mig. Jag VILL aldrig att det ska ta slut, samtidigt som jag känner att jag BEHÖVER vila. 

 

Jag tänker (för) mycket när jag inte lyckas hålla mig konstant sysselsatt med något. Ibland räcker det att jag har en halvtimme med ”ingenting” som jag fastnar i den här sorgen jag försökt beskriva hundra gånger tidigare på bloggen. Det är flera som säger saker i stil med ”Tänk på alla de gånger du inte trodde att du skulle klara det, men gjorde det – och det kan du göra igen!”. Jag är osäker på vad "klara det" betyder egentligen. För jag har varit förtvivlad sedan jag var 10 år. Men visst, jag har andats och härdat ut. Men det jag tänker på nu är ”Men det var då! Jag är stridstrött nu. Och vågar du verkligen lita på att jag klarar det nu?”