krigszonen.se

Jag är fortfarande inte helt frisk ifrån förkylningen. Det kändes som jag fick en ny omgång i lördags. Så jag har mest försökt återhämta mig och kurera i helgen. Det går sådär. Jag har mycket näsblod.

 

Jag försökte berätta om hur jag kände angående försämringen i kroppen och de rädslor som kommer av det på sjukhuset tidigare i veckan. Inte i förstahand behandlingarna i sig, utan snarare ensamheten runt det. Jag fick då höra av en sjuksköterska att jag inte borde prata om det. Eller som h*n uttryckte det ”var du verkligen tvungen säga det där?”. När jag berätta om hur jag skulle vilja att det var, fick jag höra att jag dagdrömde alldeles för mycket. Det var just sättet det sas på som kändes så fel. Jag stod på mig och ifrågasatte och sa att JA, jag måste berätta och du måste lyssna. Men ändå, jag blev sårad och besviken. 

Egentligen vet jag inte varför jag tog åt mig och brydde mig när jag vet att andra istället sagt att det är viktigt att jag berättar – att jag är viktig. Jag har med andra kunnat prata i flera timmar om att det är okej att berätta, att jag över huvud taget får berätta. Det tog faktiskt flera år innan jag vågade berätta för någon om ens något. Men jag kände mig alltid så kärleksladdad när de hade bett mig berätta mer och lyssnat på mig. Och när de själva inte kunde lyssna, bad de mig istället skriva och jag fick på det sättet ändå möjlighet att fortsätta berätta. Det blev livsviktigt att få berätta. Jag vill inte låta en människa förstöra det och ta det ifrån mig. Det kan få förödande konsekvenser. Det är nog därför jag blir så arg. 

 

Det jag vill ha sagt är att jag vägrar gå tillbaka i tystnad. Jag ska fortsätta berätta. Jag ska fan skrika nästa gång!