Jag måste låtsas att det går bra

Jag har mer ont i knäna (kan ana en minimal svullnad i mitt redan sargade vänsterknä), ett revben på baksidan har blivit svullet och mina käkleder känns inte speciellt bra… Det dumma är att jag vill köra på ännu hårdare för att jag blir frustrerad över att det känns så här. Jag blir helt enkelt så förbannad att jag ger järnet. En styrka, men också en svaghet jag har. Jag kan liksom inte sitta still och ”känna efter”. Jag har ont varje dag och tillslut måste jag bara låtsas att det går bra och göra allt ändå. Reumatismen finns ju där oavsett vad jag gör eller inte gör. 
 
Så jag har promenerat, simmat och jobbat på. Ibland har jag på fullaste allvar för avsikt att göra allt på samma dag. Ibland hejdar jag själv, eller mina jobbarkompisar, mig. Hallå där! Är det där verkligen så klokt? Oftast lyssnar jag för att jag känner att de verkligen bryr sig och jag vill vara ”duktig” och lyssna på kroppen. Men ibland får den förnuftiga sidan kämpa för att påminna mig om att jag redan varit mer än tillräckligt aktiv och behöver vila. Ibland har dock intellektet verkligen inte en chans! Det kryper i hela kroppen och jag blir som en hund som måste rastas. Det är då jag gör allt och ännu mer. Det är det enda sättet att tillfredsställa det där behovet av att bli fri från frustrationen. Kortsiktigt. För sen har jag ju mer ont än innan för att jag exempelvis simmat 45 minuter. Då är det lätt att frustrationen börjar om...
 
Känner några fler igen sig i det jag skriver? 
 
• Kategori: Kampen • Taggar: Arthrofibrosis, EDS, Reumatism, Smärta, frustration; • Kommentarer (4)

Kommentarer:

1 Rebeca:

Japp. Känner igen mig helt. 😊

2 Amanda CL:

Jag har inte reumatism men andra saker som gör att om jag gör för mycket blir jag extremt trött och blir sängliggandes i några dagar (eller veckor). så svårt när jag vill men inte borde :/
Kram

3 Anonym:

Jag har inte reumatism men andra saker som gör att om jag gör för mycket blir jag extremt trött och blir sängliggandes i några dagar (eller veckor). så svårt när jag vill men inte borde :/
Kram

4 countrypride.blogg.se:

Känner igen mig i vartenda ord och i varje känsla du beskriver. Det är någonting jag fått jobba med väldigt mycket, och måste fortsätta göra. Det sitter djupt inne i mig, att "vara duktig" och alltid göra lite till. Jag har vant mig vid att alltid ha ont, jag vet ingenting annat än det.

Därför kör jag på som vilken annan som helst, fastän smärtorna ibland skulle kunna få en annan att ge vika och lägga sig platt med tårarna brännande bakom ögonlocken. Det har blivit lite av min försvarsmekanism, för att överleva. Att köra på ännu mer, ta i lite till när det gör mer ont. Bara för att för ett ögonblick få känna sig som vilken annan som helst, för att få chansen till att trycka undan det onda om så bara för en kort stund.

Egentligen vet jag att min strategi inte håller i längden, men jag vågar inte känna efter för mycket. För då går jag sönder.

Är väldigt tacksam över att du delar med dig av dina tankar och reflektioner, Camilla. Det blir lite som ett bränsle för att orka se framåt fastän det känns tungt och mörkt. Det är en trygghet att inte vara ensam. Jag är väldigt dålig på att tala om hur det faktiskt är, hur jag känner mig och hur allt det som sker i min kropp påverkar mig. Jag skjuter det ifrån mig och sätter ett leende på läpparna som för att säga "att allt är bra".

Sänder en stor bamsekram till dig!

Kommentera här: