krigszonen.se

Jag berättade att det som kändes mest jobbigt var alla de gånger jag hoppade över smärtstillande för att undersökningen eller ingreppet på sjukhuset skulle gå snabbare. Det känns tufft att jag tvingades genomgå så mycket som jag egentligen inte alls skulle behövt göra. Det skulle många gånger aldrig behövt göra så ont som det faktiskt gjorde. Men jag gjorde det för att det var vad andra bad mig göra. Trots att ingen annan behövde. Jag blev tillsagd att tuffa till mig för att underlätta för de andra. Jag lät det göra ont bara för att det skulle ta hälften så lång tid och de andra skulle bli glada. Jag ville inte vara jobbig och få de andra att tappa tålamodet och bli arga. 

Jag fick berättat för mig att de som tycker om någon skulle tänkt tvärtom. De skulle uppmuntrat till att använda all smärtlindring som finns och låta det ta dubbelt så lång tid, bara för att slippa se den de tycker om ha ont. De skulle aldrig be någon härda ut så mycket smärta om det faktiskt finns hjälp att få. De skulle väntat tålmodigt bara det inte behöver göra ont för den de tycker om. Oavsett hur gammal man är. Men speciellt om man är barn. Det borde vara självklart i alla fall. Ändå kom det som en nyhet för mig. Jag satt helt stum. Det här är självklart och ändå har jag inte insett det förrän nu. Hur har jag inte kunnat förstå det tidigare?? Men det är inte konstigt. Det här blev ju mitt normala under en så lång tid. Jag visste inte om något annat. Det gör mig så förbannad att tänka på allt det jag tvingades gå igenom som egentligen inte skulle behövt vara så tufft. Men det känns samtidigt lite skönt att jag är vuxen nu och kan bestämma själv.