Oproportionerligt stor känsla i förhållande till händelserna?

Jag kan uppleva en skolavslutning eller att en nisse på sjukhuset byter jobb som något panikslaget och jättejobbigt. Jag kan känna ”försvinner du, försvinner jag”. Rent intellektuellt kan jag förstå att man säger hejdå vid liknande tillfällen som ovan. Oftast är det så det fungerar. Men känslomässigt saknar jag den grundläggande biten i mig att det kan bli okej ändå. Jag VET att det blir okej. Men mina känslor säger ”jag vill inte leva utan dem”. Men frågan är, som jag fått höra, om min känsla av sorg är oproportionerligt stor i förhållande till händelserna? 

Min första tanke är att känslan till en händelse absolut blir oproportionerlig stor i jämförelse med exempelvis mina klasskompisars eller andra patienters reaktioner. Jag vet ingen annan som fick panik för det jag oroade mig för. Men sen tänker jag att det inte är så konstigt om de aldrig hade samma kontakt eller relation med de personerna som jag hade! Man måste ju se vad de personerna betydde för mig! Ja, då är det kanske fullt proportionerligt att känna så mycket som jag gör!? För mig var det aldrig alla nissar på sjukhuset eller alla lärare på skolan svåra att förlora. Det var de utvalda som blev jättesvåra.

Dessa utvalda personer blev ju, utan att gå in djupare på det nu, som en förälder till mig som sedan försvann av olika naturliga anledningar. Är min sorg så ”fel” i proportion då? Eller är den kanske helt ”rätt”? Bara för att personen inte är mina föräldrar på riktigt, så var ju personen det känslomässigt för mig. Kan man verkligen jämföra den faktiska rollen, med min känsla av en persons betydelse? Jag förlorade exempelvis aldrig ”bara” en nisse på sjukhuset, jag förlorade en person som för mig kändes som den viktigaste i mitt liv. Det är skillnad tycker jag.

Det kan tyckas att det aldrig borde varit så här från första början. På det sättet är känslorna ändå oproportionerligt stora. Men inte på det sättet att jag inte borde bli panikslagen av att förlora det som känns som det viktigaste i mitt liv. Vem skulle inte bli det? Utan det handlar om att de personer som blev mina viktigaste, inte naturligast borde varit just dem. Men min känsla är alltså som den "borde" vara med tanke på allt det jag INTE borde varit med om. Eller hur? Summa summarum är väl att det aldrig är fel att känna.
 
Det här kanske blev lite för djupt. Jag är inte säker på om jag själv lyckats förklara och förstå vad jag menar. En liten vardagsreflektion bara. 
 
• Kategori: KampenTaggar: Ensamhetskänslor, sorg, tankar, trygghet; • Kommentarer (1)

Kommentarer:

1 countrypride.blogg.se:

Det känns inte speciellt svårt att förstå vad du menar faktiskt. Jag har upplevt liknande med människor som varit det där extra stödet och drivkraften för mig, som sedan valt att försvinna. Det känns som att hela ens värld rasar samman och man står där lamslagen och ensam. Med tiden inser man ju dock att man faktiskt kommer klara sig ändå, men just där o då känns det mörkt och kallt. Faktum är att jag även idag har personer som jag liksom klamrar mig fast vid och som betyder väldigt mycket för mig och min överlevnad, fastän de "bara" är några av mina vårdkontakter. För mig är de mer än så. De har hjälpt mig att stå ut, fortsätta kämpa och försöka se framåt - även när det varit becksvart och känts tröstlöst. Jag tror vi söker efter den där tryggheten och några vänliga, tröstande ord på vår väg genom överlevnad. Vi är alla olika, och alla har vi olika personer som betyder olika mycket för oss.

Stor bamsekram till dig!

Svar: Det känns väldigt skönt för mig ändå att någon annan kan känna igen sig i det jag skriver, alltså att jag inte är helt ensam om att känna ungefär lika. Det är ju så som du skriver. Jag vet intellektuellt att jag klarar mig ändå. Men känslomässigt gör jag inte det. Den biten (som byggs upp i småbarnsåren) har inte jag fått med mig. Jag VILL inte klara mig om den viktigaste försvinner. Jag vill egentligen tacka för att du skriver och delar med dig. Det fick det att kännas lite bättre.
Kramar i massor!
Camilla Blomberg

Kommentera här: