Med de förutsättningar som finns

Det här är jag i ett nötskal. Här var mitt vänstra knä fullt med artrosfibros. Det låg som stelnat cement inne i knät som gjorde benet omöjligt att böja/sträcka ut mer än bara några grader. Vid det här tillfället hade jag lärt mig böja benet tillräckligt för att kunna sitta normalt. 
 
Två veckor efter ännu en knäoperation (kanske min fjärde?), av plåstren efter stygnbortagningen att döma, och jag sitter på toppen i lekparkens högsta klätterställning. Jag klättrade upp på bara ett fungerande ben. För sån här är jag. Ska högst. Fortast möjligt. Jag törs nästan lova att kryckorna (och ortosen?) låg på gräsplan under oss. Att det var min idé att ta oss upp behöver jag inte ens skriva. Det är självklart. 
 
Jag må många gånger göra saker som ser otroligt oförnuftigt ut i andras ögon. Men vadå? Jag tog mig ju bara upp. Jag var, om jag själv får säga det, smart som använde armarna och det andra benet för att ta mig ända upp. Jag ser det snarare som en styrka. Såväl fysiskt som mentalt. Jag tog mig ju upp med de förutsättningar jag faktiskt har, istället för att fokusera på de jag inte hade. Och kan det någonsin vara oförnuftigt att göra det som får en att må så bra? 
 
När andra tänker "Du har bara ett fungerande ben" så låter det som om det skulle vara en anledning att stoppa mig. Jag tänker snarare att det är just ett fungerande ben jag har och KAN ta mig fram på! Då gör jag det också. Jag kan många gånger ta mig längre fram och högre upp i livet än de med två välfungerande ben av just den anledningen. Visst går det ibland så sakta att jag nästan backar. Men det gäller att hela tiden fortsätta försöka. Jag skriver det här mest som en påminnelse till mig själv. För att jag behöver se att jag klarat saker jag från början trott varit omöjligt, och att det kan jag göra igen.  

• Kategori: KampenTaggar: Arthrofibrosis, Ehlers-Danlos Syndrom, Knä, Reumatism, Smärta, Vilja, artrosfibros, möjligt, nyopererad; • Kommentarer (0)

Kommentera här: