Neurologens besked

Jaha, hur ska jag börja det här… På det enda sättet jag kan. Rakt på. Neurologen sa att jag KAN ha en form av epilepsi. Men det är inte säkert. En del symtom stämmer in på epilepsi, andra inte alls. Därför vill läkaren att jag ska göra en magnetröntgen över hjärnan för att leta efter ”något fel”. Eftersom jag fick ryckningar i högra armen (som egentligen kom från axeln) efter käkledsoperationen (augusti 2016) misstänker man orsaken borde finnas i vänstra hjärnhalvan (kroppen är ju motsatskopplad så). Det ringer en liten varningsklocka i läkarens huvud angående just ryckningarna eftersom det var på bara höger sida och bara höger arm och jag var vid medvetande. Tidigare har liksom grejen varit att jag svimmat (senast för ca 2 år sedan). Epileptiska anfall kan ibland se olika ut gång till gång, som jag förstod det. Men det är svårt att avgöra om det här överhuvudtaget hänger samman eller inte.
 
Läkaren klurar på något av dessa tre alternativ:
  1. Att jag ska ha en epilepsiform som håller på växa bort när jag blir (mer) vuxen.
  2. Att det är en epilepsiform som jag kommer behöva medicineras för livet ut.
  3. Att det inte är epilepsi, utan något helt annat.
Just nu väntar jag på att få göra magnetröntgen över hjärnan om den kan ge något tydligare svar. Jag har observation på distans nu kan man säga. Skulle jag få fortsatta symtom (svimmar, ryckningar eller liknande) kommer jag provmedicineras för alternativ två, det vill säga den kroniska epilepsin. Det heter något jag inte kan uttala och än mindre stava till. Då kommer det även bli aktuellt att diskutera det här med att köra bil m.m. Skulle röntgen vara okej kan man tänka det är alternativ ett, att det gradvis kommer försvinna. Röntgen kan visa ett alternativ tre också, något annat som orsaksförklaring än epilepsi. Jag kan bara gissa vad ”något annat” betyder...
 
Annars försöker jag leva på som vanligt. Jag tror det är viktigt att försöka behålla normaliteten och ta kontroll över det jag ändå kan kontrollera.
 
• Kategori: KampenTaggar: Gävle Sjukhus, Ovisshet, epilepsi, neurolog; • Kommentarer (3)

Kommentarer:

1 Anonym:

Tack för uppdateringen, Camilla. Det är på ett sätt konstigt att man oroar sig för någon man egentligen inte känner men jag gör det. Och lite känns det väl som jag känner dig efter att ha följt din blogg en längre tid nu
Det är svårt för mig att ha någon kommentar till resultatet. Hur känner du?
Många kramar
Eva

Svar: Tack för din kommentar, Eva. Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att kommentera resultatet, än så som du gjorde: du fråga hur det känns. Jag har saknat det. Den frågan känner jag att jag kan skriva hur mycket som helst på, om jag bara tillåter mig känna. Men annars är resultatet i sig inget jag gruvar mig speciellt för, inte än. Det är bara det här att oavsett eventuellt besked, så är jag ensam. Och DET gruvar jag mig för. Stora kramar!
Camilla Blomberg

2 jag är inte dum i huvudet! Jag har Aspergers syndrom!:

hoppas du får en tid för röntgen snabbt så du kan få ett svar

Svar: Tack, det hoppas jag med! Ovisshet är inte så enkelt att brottas med. Man har inget att riktigt förhålla sig till.
Camilla Blomberg

3 Sara:

Känner med dig. Även fast du & jag inte känner varandra så har jag följt din resa länge. Du var min trygghet då jag väntade på operation av mitt knä, och jag var..livrädd(dock avböjde jag op. i sista stund men av andra orsaker). Det gav ett lugn på sitt vis. Dessvärre blev ingenting som jag trodde efter det, då jag bara blivit sämre med tiden och fortfarande blir. Problemen har spridit sig till hela kroppen nu. Det som bestått, är att jag fortsatt följa dig och det kommer jag nog alltid göra :)

Ovisshet och oro är ingenting man önskar någon. Än mindre alla dessa sjukdomar som drabbar människor. Vet själv att det är en svår fråga, men hur känner du? Hur mår du mitt i allt det här? Går det ens att känna någonting eller famlar du mest i mörkret, likt mig själv? Hoppas du förstår vad jag menar! Känner att jag nog skulle behövt gå en kurs eller något hos dig, i hur man ständigt orkar se framåt och fortsätta kriga på, haha. Du är grym!

Många kramar
//Sara


Svar: Wow, bara wow Sara! Jag sitter helt förstummad över dina fina ord. Jag blir rörd! Tusen tack!! Jag vet verkligen inte vad jag ska säga, men jag vill säga något. Det är fint för mig att läsa om hur det jag skrivit kunnat hjälpa dig något olika sätt. Det är det finaste du kan skriva. Det känns som jag skulle vilja skriva kilometerlångt men det skulle ändå inte räcka till att beskriva hur glad jag blev för din kommentar. Det kommer jag leva länga på! Det är du som är grym Sara. Det är du som kämpar. Och du gör det bra!
Bamsekramar i massor!!
Camilla Blomberg

Kommentera här: