krigszonen.se

Sommarvärme gör underverk! Varje gång jag tittar på bilderna från i helgen när jag hoppar studsmatta så känns det så overkligt. Att det där är jag (och lillsyrran förstås). Att jag kan. Att jag vågar. 

För några år sedan satt jag liksom i rullstol/gick på kryckor och skulle behöva göra det livet ut på grund av min allvarliga atrosfibros. Jag kunde inte böja eller sträcka mitt ben hur hårt man än tvinga det. Men nu idag kan jag... det här!! Det känns overkligt hur benet gått från "katastrofläge" som läkarna sa, till det här fantastiska läget. Tittar man på de här bilderna kan nog ingen gissa allt det jag tvingades gå igenom (år 2012 - 2014). Alla operationer, 60 stygn och all rehabilitering under en mycket lång tid. Målet var att jag skulle lära mig gå "normalt", i alla fall 100 meter utan kryckor. Det känns så långt ifrån där jag är nu. Jag minns ändå så tydligt hur jag satt på fysioterapin vecka efter vecka för att bara lära mig böja benet tillräckligt för att jag skulle kunna ta på mig strumpan själv! 

Kan ni föreställa er hur häftigt det då är att lyckas hoppa upp i luften och ge en transpark på allt det onda? Det är en mäktig känsla.