Så här ser stridsplanen ut!
Jag kommer sövas och opereras nästa vecka. Käkkrirugen planerar att göra en liten spolning i båda käklederna. Man kommer bara använda en grövre nål på båda sidor och spola bort inflammationerna. Dock kommer de ha titthålsinstrumenten i beredskap ifall att man upptäcker att det är mycket sammanväxningar, vilket kräver större ingrepp för att få bort.
Även om titthål är en mer intensiv behandling (som brukar hålla längst) vill de förstås använda så lite kirurgiskt trauma som möjligt eftersom min kropp bara tycks reagerar med mer sammanväxningar. Det blir ett never-ending krig. Det känns lite bra att kirurgen bryr sig om mig och säger ”det gör ont även i mig att sticka kniven i dig och se dig ha så där ont igen”. De två andra nissarna som stod bredvid nickade instämmande.
Som det varit de senaste 5 åren har jag behövt operera käklederna varje år. Förhoppningen är att cellgiftsbehandlingen (metotrexat) jag trappar upp med nu ska kicka in så att effekten av operation varar längre än 1 år. Dock vet ingen läkare när en operation helst bör göras. Alltså om det är bäst i början av upptrappningen av medicinen, i mitten eller när jag kommit upp i en tillräckligt (vad det nu är?) hög dos. Om det ens spelar roll. Eller om det överhuvudtaget kommer fungera!!
Käkkirurgen bad mig berätta om artrosfibrosen i mitt vänstra knä. Så jag berätta lite snabbt om hur allt började med en ”vanlig” reumatisk inflammation, men att det uppstod en komplikation. Jag berätta hur mjukdelarna plötsligt började växa ihop till en hård massa likt cement. Benet blev oböjligt och ortopederna fick rensa ut massan gång efter gång, och en massa träning på det, tills jag fick tillbaka rörligheten. Det tog nästan 2 år. Jag berätta att jag fått olika skador av massan som bokstavligt talat klämde sönder knä. Käkkrirugen sa att det låter EXAKT som det som händer i mina käkleder!! Kirurgen sa något om att om man hade kalkylpapper skulle det vara precis likadant.
Jag hatar artrosfibrosmonstret! Jag tycker inte om att ingen läkare egentligen vet hur monstret ska bekämpas. Alla läkare är dock överens om att ju mer man försöker slåss mot monstret, desto större motattack gör det. Men att inte slåss alls är heller inget alternativ, för då förlorar man garanterat. Men mitt i allt det överjävliga känns det faktiskt också lite bra, för jag har ju en gång spöat monstret. Jag vet att det inte var lätt, men jag behöver bara att det är möjligt för att vinna igen.
Även om titthål är en mer intensiv behandling (som brukar hålla längst) vill de förstås använda så lite kirurgiskt trauma som möjligt eftersom min kropp bara tycks reagerar med mer sammanväxningar. Det blir ett never-ending krig. Det känns lite bra att kirurgen bryr sig om mig och säger ”det gör ont även i mig att sticka kniven i dig och se dig ha så där ont igen”. De två andra nissarna som stod bredvid nickade instämmande.
Som det varit de senaste 5 åren har jag behövt operera käklederna varje år. Förhoppningen är att cellgiftsbehandlingen (metotrexat) jag trappar upp med nu ska kicka in så att effekten av operation varar längre än 1 år. Dock vet ingen läkare när en operation helst bör göras. Alltså om det är bäst i början av upptrappningen av medicinen, i mitten eller när jag kommit upp i en tillräckligt (vad det nu är?) hög dos. Om det ens spelar roll. Eller om det överhuvudtaget kommer fungera!!
Käkkirurgen bad mig berätta om artrosfibrosen i mitt vänstra knä. Så jag berätta lite snabbt om hur allt började med en ”vanlig” reumatisk inflammation, men att det uppstod en komplikation. Jag berätta hur mjukdelarna plötsligt började växa ihop till en hård massa likt cement. Benet blev oböjligt och ortopederna fick rensa ut massan gång efter gång, och en massa träning på det, tills jag fick tillbaka rörligheten. Det tog nästan 2 år. Jag berätta att jag fått olika skador av massan som bokstavligt talat klämde sönder knä. Käkkrirugen sa att det låter EXAKT som det som händer i mina käkleder!! Kirurgen sa något om att om man hade kalkylpapper skulle det vara precis likadant.
Jag hatar artrosfibrosmonstret! Jag tycker inte om att ingen läkare egentligen vet hur monstret ska bekämpas. Alla läkare är dock överens om att ju mer man försöker slåss mot monstret, desto större motattack gör det. Men att inte slåss alls är heller inget alternativ, för då förlorar man garanterat. Men mitt i allt det överjävliga känns det faktiskt också lite bra, för jag har ju en gång spöat monstret. Jag vet att det inte var lätt, men jag behöver bara att det är möjligt för att vinna igen.
Åh, jag lider med dig! Hoppas verkligen att det blir så bra det kan bli.
Jag har ju inte artrosfibros, men kan känna igen känslan och hatet gentemot sin sjukdom. Jag har artros (bland annat). Och en typ av artros som sprider sig till flertalet leder, som är ärftlig och av ovanligare form..
Det tar liksom aldrig slut. Alltfler leder är påverkade och det är svårt att känna tilltro till att det en dag kan bli bättre. Känner mig mest trasig och sådär lagom svag som inte längre orkar med vardagstempot. Det har blivit allt svårare att klara av jobbet då kroppen inte längre bär.
Lycka till och jag önskar dig allt gott! Kram <3