Första stora prövningen

Den här kommande käkledsoperationen kommer bli min första stora prövning utan henne. Det känns overkligt. Jag är rädd. Så jävla rädd. Och jag vet inte ens vad jag kan göra åt det. Hon är inte här. Hon kommer aldrig mer vara här. Hon som jag ville skulle ta min hand när jag låg inne i det stora vita rummet. Hon som kom att bli som en modersfigur för mig under en period. 
 
Jag känner så mycket, men jag har svårt att hitta orden att förklara. Och jag kan inte sova förrän jag försökt skriva av mig lite. Men det tar tid när jag väl försöker tillåta mig sätta ord på vad det är som brottas i huvudet. Jag ställs liksom inför en ny utmaning och jag vet inte hur jag ska bemästra den. Det som tidigare fått mig överleva rent känslomässigt är borta.
 
En sköterska säger att jag varit med om saker som med stor sannolikhet KAN leda till PTSD. Alltså att det jag varit med om tidigare varit så traumatiskt att jag återupplever de svåra känslorna igen även när jag egentligen är trygg. Nästa sköterska säger att mina tankar och känslor är fullt normala i förhållande till den svåra situationen och därför inget ”sjukt”. Jag finner båda antagandena motsägelsefulla men rimliga.  

Jag minns när sköterskan ringde och sa "lilltösen ligger på intensiven efter att ha genomgått en jättestor operation". 
Jag hörde att de som borde finnas på plats inte tänkte komma. 
En sköterska smekte mig över kinden och sa "vi finns här för dig Camilla, vi lämnar dig inte".
Hon tog någon annans plats. 
 
Det har varit tufft att genomgå så många och svåra operationer som jag gjort. Så är det. Men det är inte närheten så svårt som att känna sig ensam runt allt det. Det är i så fall DÄR mitt trauma ligger. Att jag aldrig fick en stor hand omkring en liten. 
 
Jag minns när sköterskan fråga mig ”har du ingen som kan komma?”
I mitt huvud hörde jag hon som borde varit där säga ”nästa gång, jag lovar.” Fast det var bara hennes ord.
Jag viskade skamset ”nej”.
Väntrummet var fullt av människor. Andras närstående.  
Sköterskan la sin hand på min axel och undrade om hon skulle ringa efter en taxi.
Jag skakade på huvudet, sa hej då och gick.
 
Jag kommer snart behöva genomgå en operation och det är NU jag börjar få panik. Det är nu jag återupplever gamla minnen av det som varit och där jag känt mig övergiven. Det är nu jag får alla mardrömmar. Jag vet att jag kommer klara även den här operationen och vara vid liv och allt det. Men jag vill inte vara det! Jag har blivit så rädd för att jag kommer vara ensam att jag vill vara ensam. Jag är helt enkelt fullkomligt livrädd för att bli övergiven när jag behöver någon som mest.
 
Jag minns den gången läkaren såg rakt in i ögonen på mig. ”Det är ett stort och komplicerat ingrepp, du kommer aldrig kunna gå, det kan bli värre, men vi ska försöka vårt bästa. Det är bra om du har någon med dig.”
Jag hörde hon som borde följt med säga ”det är väl ingen jävla 24 timmars kryssning! Jag kan inte sitta och hålla din hand dygnet runt.”
Så jag böjde ner huvudet och det här var vad jag svara läkaren
 
 
• Kategori: KampenTaggar: Ensamhetskänslor, PTSD, Reumatism, barndom, operation; • Kommentarer (5)

Kommentarer:

1 Håkan:

Är ledsen för din skull att du känner/känt dig ensam och utelämnad. Det blir en chock när man inser hur tomt det är runt om en. Svek svider. Tyvärr blir man "vuxen" över en natt. Erfarenheter som man tycker man borde slippa trycks ner i halsen.
Det enda positiva med svårigheter i livet är att man växer som människa. Jag gillar dock inte växtvärk. :-)
Kram

Svar: Jag tror du prickar väldigt rätt Håkan. Ibland blir man snabbt vuxen i vissa avseenden och i andra stannar man kvar i samma ålder. Jag kan i alla fall känna så ibland. Att jag är väldigt vuxen ibland, men reagerar som ett litet barn över vissa andra saker. Gillade din slutkläm. Det fick mig skratta högt. Kram på dig!
Camilla Blomberg

2 Anonym:

Du finns i mina tankar ❤ kommer vara i dina tankar under den stora &svåra operation kramar ❤😘

Svar: Åh vad fint av dig! Sånt betyder väldigt mycket för mig. Kramar!!
Camilla Blomberg

3 Emma:

Det gör ont att läsa hur ensam du varit och fortfarande är. Hur de som borde funnits där inte fanns där. Det smärtar något fruktansvärt, de där ihåliga lögnerna. Jag har en helt annan historia, men mina föräldrar fanns inte heller där när de borde ha gjort det och det gör ont än idag. Det tog många år av lidande innan de började finnas där, och de gjorda åren går inte att göra ogjorda, men idag vet jag att de åtminstone försöker ibland, även om de inte alltid vet riktigt hur de ska göra och jag inte alltid släpper in dem, men det har gett mig ett litet hopp, även om det inte tröstar den lilla Emma. Jag vet inte hur er relation ser ut idag, men jag hoppas det kan vända för er också. Jag antar att du kanske redan har gjort det, men har du pratat med dem om det? Berättat att du inte vill vara ensam och att deras val gör dig ledsen? Jag vill inte säga något klyschigt för jag vet att det inte hjälper, men jag hoppas det blir bättre och att du någon gång slipper känna dig så ensam ❤️ Många kramar Ps, jag har också en gosedjurskompis, fast en hund, ni får ta hand om varandra ❤️

Svar: Tack Emma för att du delar med dig av dina reflektering med mig. Det uppskattas att du tar dig tid att "bolla" lite tankar och att du verkligen lyssnat på det jag skrivit och berättat. Jo, jag har pratat mycket med min familj om det här. Men som det känns idag vill jag inte ha de där med mig vid operation. Jag känner att det inte fungerar.
Ååh är hunden från IKEA? I så fall kanske den är kusin med min IKEA-gris ;)
KRAM <3
Camilla Blomberg

4 Anonym:

hej! jag undrar bara om din familj läser din blogg? och ifall de vet hur du känner kring allt? stora kramar❤️

Svar: Hej! Nej, de är inte här inne och läser. Men jo, de vet hur jag känner. Eller, vi har har pratat mycket om det eftersom situationen återkommit ofta. Kramar
Camilla Blomberg

5 countrypride.blogg.se:

Alla styrkekramar i världen till dig, Camilla! Ensamheten är det som "oftast" tar knäcken på en. För det är sådant en inte valt själv eller ens kunnat påverka. Så förstår hur du känner.

Och som sagt, jag står vid din sida och kommer hålla tummarna för att det går bra! I mina tankar finns du alltid med och när jag känner att jag behöver bli lite modigare inför nya undersökningar, behandlingar o dylikt så tänker jag på dig. Kram <3

Svar: Det betyder oerhört mycket för mig. Alla dina ord. Jag vill bara att du ska veta om det. Det värmer och får det känns lite mindre ensamt och mer tryggt. Tack fina du!! Stor kram! 💕
Camilla Blomberg

Kommentera här: