Genom att skriva

Jag har haft ett par tuffa dagar. Jag har haft mycket att tänka på. Eller mycket och mycket… Endast en eller ett par större saken kan kännas tillräckligt. Det är nog så det varit, när jag tänker efter. Det har varit guld värt att få ta en paus från allt, äta glass i den varma vårsolen och bara prata med någon som lyssnar! Det ger nya perspektiv.  
 
Jag känner att jag skriver något som egentligen inte säger något alls. Jag ska vara rakt på sak.
 
Jag ska försöka berätta det jag vill få sagt på det enda sättet jag vet hur: genom att skriva. Jag skrev ett brev för några år sedan. Jag skickade det aldrig. Jag läste inte ens upp det för mig själv efteråt. Det kändes redan tillräckligt jobbigt som det var. Men tanken är att jag ska skriva ett nytt brev nu! Den här gången är det flera (egentligen bara några få från gruppträffen) som ska ta del av brevet. Ingen press förstås. Men jag är övertygad om att det är bra om jag gör det. Ett steg framåt. Men det är tidskrävande och känslomässig tufft att börja. Ibland känns det som det är så lite jag vill ha sagt, andra gånger överstigligt mycket. Men mest av allt vill jag egentligen inte alls skriva brevet! Jag vill inte ge brevets adressat mer fokus. Jag är fortfarande så arg, sårad och besviken. Tanken är förstås att skriva av sig och så känns det bättre sen. Men det handlar inte bara om det. Jag vill istället tänka på de som får allt att kännas bättre. På alla sätt som spelar någon roll var det de som tog Din plats! Det känns så svårt börja skriva om och till någon som inte fanns… Men kanske är det så jag ska börja brevet?
 
• Kategori: KampenTaggar: Ensamhetskänslor, brev, läkande, skriva, övergiven; • Kommentarer (2)

Kommentarer:

1 Anonym:

❤️
Eva

Svar: Jättekram🌸🌸🌸
Camilla Blomberg

2 Tisa:

Kram <3

Svar: Jättekram Tisa! Blir så glad varje gång jag ser ditt namn. 😊💕
Camilla Blomberg

Kommentera här: