Mycket att kämpa mot, lite att kämpa för

Ibland påminns jag om hur det hade kunnat vara. Om hur det bordet varit. Jag har kämpat så onödigt hårt så himla länge. Det gör mig frustrerad och full av vanmakt. Ibland vill jag inte kämpa en sekund till i ren trots. Jag har gjort tillräckligt, och de som visste, skulle nog förstå vad jag menar. Men samtidigt ger den här ilskan mig nya krafter. Det gör att jag vill kämpa ännu lite hårdare. Ta i ännu lite mer. För jag vill inte förloras.
 
Jag tänker vara ärlig. Jag är ofta skittrött och ledsen för att jag blivit övergiven i den här ”kampen” av de som borde stått närmast. Min känsla är så. Jag är så arg att jag vill skrika och svära. Jag blir så avundsjuk på de som fick det ”lätt”. De som inte blev övergivna. Det är en överlevnadsstrategi och jag hoppas ingen tar illa vid sig. Jag är inte arg på er och menar inget illa egentligen. Jag önskar ingen det här. Men det här fick mig naturligtvis att fundera över vad som var fel på mig? Vad var så fel med mig och så rätt med dig? Varför behövde jag kämpa så hårt och inte andra? Värst blev det när andra bad mig hålla tyst om att det faktiskt sett ut så här för mig. Det fick mig att inte känna mig betrodd eller lyssnad på. 
 
Jag förbannar inte det faktum varför just jag blev sjuk. Det gick inte att påverka. Det bara blev så här. Men jag hade inte behövt vara så ensam som jag varit i allt det här. Jag hade inte behövt vara så tuff i allt det här som jag tvingades vara. Jag hade inte behövt härda ut som jag uppmanades göra. Men nu blev det så här. Det gör mig arg. Varför?? Det hade ju inte behövt vara så här. Det skulle inte varit så här.  Det borde varit annorlunda. Det hade gått att påverka. Det blev inte bara så här! Jag hade väl också rätt att känna!? Jag hade väl också rätt att få hjälp. Men jag var sämst och besvärlig som kände allt. Jag hade så mycket att kämpa mot och så lite att kämpa för.
 
Men det hjälper faktiskt att skriva om det. Bara få det sagt. Jag har så mycket jag vill berätta men som jag blivit tillsagd att vara tyst om. Det är lite läskigt att skriva om det förstås. Jag har blivit tillsagd att tänka på hur andra måste reagera på det jag skriver nu. Men ingen ställer sig frågande hur jag reagerat på allt det här. 

Jag läser mycket böcker. Läser ord som kan beskriva allt jag känner. Jag letar fortfarande. 

 
• Kategori: KampenTaggar: Ensamhetskänslor, barndom, sjukdom, övergiven; • Kommentarer (3)

Kommentarer:

1 Anonym:

Dear Camilla,du är så ung och redan upplevde en helvete av smärta i kroppen och hjärtat.
Livet kommer att kompensera dig allt detta, du är i en resan som började så men du kommer att uppleva mycket kärlek och glädje.. livet har just börjat för dig.. Du är så fin.. fortsätt att kämpa på.. gör det för dig sjvälv. Du är värd guld.
Om någon inte ser det .. tycker verkligen synd om de.
Du är bäst!! Stor kram!!!

Svar: Jag tror du har helt rätt. Det finns så mycket bra saker jag kommer få uppleva nu och i framtiden som utplånar allt ont som varit.
Tack för dina fantastiska ord. Det var fint att läsa! :)
Kramkram
Camilla Blomberg

2 Anonym:

Du har helt rätt, Camilla. Fortsätt att vara arg, du har anledning till det. Ge uttryck för din ilska och vanmakt så mycket du orkar. Be inte om ursäkt för dina känslor. Tänk på att det går inte att jämföra en människas olycka med en annans, så strunta i vad andra tycker och tänker.
Dina närmaste s k u l l e ha funnits där för dig. Det är föräldrars uppgift, deras ansvar. Om dina inte var det, så ligger felet hos dem och absolut inte hos dig. Försök tvinga dig själv att tänka så tills det blir sanning. Det är oväsentligt om du var sämst eller besvärligast, DU hade det svårt och behövde stöd. Jag vet av egen erfarenhet hur lätt det är att söka felet hos dig själv, men återigen, du och din rätt till beskydd blev kränkta. Låt inte dem tysta dig mer, du har rätt till dina upplevelser av vad som har hänt. Kanske kan du så småningom låta bli att ta ansvar för andras tillkortakommande och ta upp dina känslor direkt med dem som svek, till och med.
Jag önskar dig all styrka i din kamp.
Många kramar
Eva



Svar: Tack för dina, som vanligt, kloka ord Eva. Jag tar till mig det och det känns lite bättre efteråt. Jag är på god väg i det här börjar det äntligen kännas som. :) JÄTTEKRAM
Camilla Blomberg

3 Tisa:

Kram <3

Svar: Bamsekram till dig Tisa!! 💕
Camilla Blomberg

Kommentera här: