krigszonen.se

Jag var på gruppträff igår. Vi pratade mycket om känslor. Exempelvis vad gör mig lugn? Kall? Arg? Det kan vara bra att bli medveten om sina känslor. Speciellt vad som gör att jag känner mig lugn kan vara användbart. Då kan jag bara plocka fram de "verktygen" när jag känner att jag behöver det. Jag skrev att kramar och gosegrisen gjorde mig lugn. :)

Vad gör dig lugn? Dela med dig av dina knep, om du vill. 

VI fick också reflektera över vilka vi fick vara med när en som barn var glad, ledsen, rädd, arg osv. Fanns det någon person som jag kunde ”vara med” när jag kände olika känslor, eller fanns det inte någon där? Var vissa känslor mer tillåtna än andra? Min uppfattning är att jag fått vara själv i många svåra känslor som barn och ung (ex. familjen har inte sett mig ledsen sedan jag gick i blöja). Jag tänker exempelvis på all den rädsla, frustration, ledsamhet och andra känslor som jag tvingades brottas med helt själv när jag var själv på sjukhuset. När man inte kan vara med någon i svåra stunder är det inte konstigt att det ger känslan av otrygghet. Även om det är en jobbig insikt, så kändes det lite skönt att få en förklaring jag kan ta in rent intellektuellt. 

Vem fick du vara med när du var ledsen? Glad? Rädd? Arg? Besviken? Skamsen? Berätta, om du vill. 

 

Vi tittade på olika bilder/vykort också. Vi skulle välja ett par bilder som man fastnade lite extra för. Kanske något som kan beskriva ens liv eller på annat sätt väcker tankar och känslor om det ”svåra”. En av bilderna jag valde föreställde en bergsklättrare som hade en säkerhetslina som man tydligt kunde se höll på att gå av. Jag relatera till hur det känns när viktiga personer i mitt liv varit som livlinor för mig (personer som jag kunde vara många/alla känslor med), men att när de sedan försvunnit (av olika orsaker), har jag varit rädd att klättra utan säkerhetslina och plötsligt få mjölksyra och falla ner i avgrunden utan någon som räddar en. ”Försvinner du, försvinner jag” – principen. Det låter kanske "lätt" när jag skriver det. Men egentligen ligger det djupa och förtvivlade panikkänslor i orden. Jag vill att ni ska veta om det. 

Hur skulle din metaforiska bild se ut? Fundera en stund och berätta sedan, om du vill. 

 

Det kändes så himla bra och mysigt att sitta runt köksbordet och måla med tuschpennor. Att bara sitta och prata tillsammans, om än det är tuffa samtal. Jag känner att jag laddar krafter när jag är där. Jag försöker omfamna all trygghet jag får så att jag kan ”ta med mig” den känslan till svårare stunder när jag behöver plocka fram minnet igen.

 

Jag tog faktiskt fram minnet redan idag. Jag fick ett sms från sjukhuset medan jag satt och åt frukost på balkongen. Jag ska röntga käklederna redan nästa vecka. Jag hade ingen aning om det innan. Men jag gissar att det är kirurgen som vill se dagsaktuella bilder om de ska gå igenom en framtida operationsplan (käkledsprotes). bland agerar läkarna snabbare än de hinner meddela mig.