Det är inte mitt fel

Den senaste veckan har jag känt mig rastlös. Det är först idag som jag, under en längre promenad, insåg vad jag behövde för att känna lite inre lugn. Jag gick igenom mina anteckningar i telefon efter mitt senaste möte. Egentligen minns jag just det samtalet utantill. Men det är så lätt att börja tvivla och fundera på om det verkligen var så… Det kändes därför skönt att se orden nedskrivna. Att bli påmind. Det är inte mitt fel. Även om det känns så.
 
"Ibland känner jag mig som världens hemskaste människa. Jag hade ingen som kom. Det måste vara mig det är fel på. Alla andra har ju någon. Jag kände så mycket skam. För den jag var. Är." berättade jag. 
 
"Vad kan du någonsin ha gjort för hemskt för att det skulle bli så här?"
 
"Jag vet inte. Jag blev sjuk", svarade jag.
 
Rent logiskt VET jag ju att det inte är mitt fel. Jag kunde inte rå för att jag blev sjuk. Men det är känslan som är svårast att ta. Jag har inte fått ihop hur jag kan känna som jag gör, fast jag vet att jag inte borde. Jag visste bara att det kändes skönt att få frågan. För någonstans inom mig, om än det var en näst intill mikroskopisk i storlek, kände jag att det är sant. Jag har inte gjort något fel. 
 
Jag förstod dock inte varför jag så ofta känner att det är mitt fel, när det nu inte är det rent logiskt. Men nu tror jag att jag förstår. För oavsett om jag gjort något eller inte. Oavsett om jag känner att jag är fel eller inte, så har det här drabbat mig! Det är jag som blivit utsatt och straffad. Precis som om jag skulle gjort något fel. Det är kanske då inte alls så konstigt om jag känner att jag förtjänade det trots allt? Vi är ju människor och har någon slags grundföreställning om att vi får det vi förtjänar. Som om världen vore rättvis. Men det är den ju absolut inte. Jag tror i alla fall inte på det. 
 
Det jag ville komma fram till är att det kändes bättre efter att jag läste igenom det jag skrivit och kunde påminnas om den där "lilla känslan" jag fick med mig. Det är synd att jag ska behövda plocka fram det som egentligen borde vara självklart. Men jag tror att jag i alla fall är på väg i rätt riktning. Jag vet att det inte är mitt fel. Jag måste bara försöka låta mig själv känna det också. Det. Är. Inte. Mitt. Fel. 

 
• Kategori: KampenTaggar: Ensamhetskänslor, känslor, vägra vara tyst, övergiven; • Kommentarer (2)

Kommentarer:

1 IA:

NÄ..Det är det inte!

Svar: Kramar 🌸🌸🌸
Camilla Blomberg

2 emmakarolinajohansson.blogg.se:

Nope, absolut inte ditt fel!

Svar: Jättekramar till dig Emma!! 🌸🌸🌸
Camilla Blomberg

Kommentera här: