krigszonen.se

I april tog käkläkaren upp att mina käkleder (utöver artrosfibros) är så trasiga att de skulle behöva lagas (skadan som beror på att inflammationerna "ätit" på skelettet). Men det enda alternativet att fixa skadan är att sätta in käkledsproteser. Läkaren tyckte att jag skulle få träffa en kirurg som kan gå igenom ingreppet och förklara, som för att ”vänja mig vid tanken”. Jag vill inte göra något käkledsbyte. Inte än på flera år i alla fall. Men jag gick med på att prata om det för att ta del av vad som väntar mig längre fram.

 

Hela sommaren gick utan ett informationspass hos kirurgen. Jag började förtränga alla tankar på protes. Det ligger ändå så långt fram i livet, vill jag tro. Kanske behöver jag inte ens göra operationen? Jag ville åtminstone tro att det inte längre behövdes. Så länge ingen hörde av sig så var jag ju ”fri”. Jag ville inte precis ringa och tjata om ett möte…

 

I morse kom plötsligt samtalet från sjukhuset! Jag har fått en tid imorgon med kirurgen. Jag antar att det är nu jag ska vara redo och möta informationen om käkledsprotes. Eller så vill kirurgen prata om något annat. Jag vet inte. Men samtalen med kirurgen är alltid kopplad till smärta för mig. På flera plan.

 

Jag känner mig inte alls modig och redo för morgondagen. Om än ett protesbyte ligger i framtiden (hur nu långt fram det är...) så är mina käkleder fallfärdiga redan nu! Jag känner för att krypa upp i fosterställning på sängen med gosegrisen i famnen. Jag saknar nissen på sjukhuset som gav mig tiden att prata om hur det känns. Men eftersom hon inte finns kvar är gosegrisen det enda jag har. Jag vill vara barnslig och hålla henne nära i tanken för att orka ta mig igenom det här. Jag söker trygghet i kaoset. 

 

Jag hatar att det här kom att ta upp nästan hela min tankeverksamhet. Jag har haft upprop på högskolan idag och jag ”borde” rimligtvis tänka och känna så mycket inför skolstarten. Det hade varit ”friskt” att vara lite pirrig över det. Men istället släpptes den här bomben och jag vet inte riktigt vad jag ska ta vägen och göra. Jag saknade redan nissen för att jag börjar skolan och hade önskat berätta det för henne. Nu ska jag dessutom till sjukhuset och ta del av information som kommer påverka mitt liv i allra högsta grad och hon som betytt så mycket kan inte vara där. Jag vet att jag kommer klarar mig ändå. Men situationen väcker så många jobbiga känslor ifrån när jag var liten och att inte ha någon med sig i svåra stunder. 

Hur förbereder ni er inför viktigare samtal på sjukhuset? Jag antar att ett av mina sätt är att skriva här för att "bli av" med tankarna och så känns det lite bättre sen.