krigszonen.se

Jag ska börja studera igen. Min plan har funnits en längre tid tillbaka. Jag har förstått att jag skulle komma in. Men det är nu först jag berättar det här, för er. Jag planerar ta examen nummer två. Nu inom socialt arbete och få en yrkestitel som socionom. Jag har sedan tidigare, som ni kanske redan vet om, en examen i utredningskriminologi. Ämnesområdena är snarlika och vissa moment förväntas jag därför kunna tillgodoräkna. Men jag kommer läsa 3,5 år.

Jag ångrar inte mitt första studieval och att det skulle vara därför jag läser vidare. Tvärtom. Jag vet nu vad jag vill lära mig mer om! Jag känner mig taggad på att plugga. Jag har dessutom helt klart bättre förutsättningar nu, jämfört med förra gången. Bara det här att jag kan gå och stå på två ben är en stor fördel. Jag kommer kunna ta mig till skolan flera gånger i vecka om jag vill, och det vill jag. Jag behöver inte ligga på sjukhuset och skriva, läsa litteratur i väntrummen och göra 2-veckors tentamens på 2 dagar för att en ny operation hotar. Jag kommer kunna lägga mitt fokus på studier och min energi på möta nya människor. Jag kommer kunna ”leva” istället för att bara ”överleva”. Jag vill tro att det ska gå bättre nu. 

Jag har förstås en framtida operation i knä som ligger över mig. Jag hoppas dock kunna styra den till några studiefria veckor (en kurs jag ev. kunnat tillgodoräkna). Då behöver det inte krocka så mycket med livet. Drömscenariot ser ut så här i alla fall. Det viktiga för mig tror jag är att låta operationer och andra ingrepp bli en del av mitt liv, det är liksom oundvikligt, men det får inte bli ALLT.

Jag är övertygad om att studietiden kommer ”ge” mig mycket också. Det är mycket egna reflektioner i kurserna. Jag tror att jag är på god väg till att jag kommer kunna vända mina egna erfarenheter till något konstruktivt och bra. Då har jag vunnit! Jag hoppas kunna tillföra ett perspektiv som i att jag kan se det som till första anblick inte syns, lyssna på det som inte alltid sägs och ställa de frågor ingen annan ställer. Det är i alla fall vad jag fått höra är en styrka jag har och som jag har med mig. Att jag har någon som uttryckligen tror på mig i det här – det är stort och känns tryggt.

Jag tror inte att många förstår egentligen när jag berättar om hur jag vill vända mina erfarenheter till något kontruktivt. De kan säkert sätta sig in i att vilja vända det mindre bra till något bra. Men de fattar liksom inte vad jag pratar om för erfarenheter. För det handlar egentligen inte alls bara om operationer och smärtsamma sprutor. Det handlar om allt det som var runtom. Eller snarare det som inte var runtom. Men det handlar inte längre om att jag ska berätta vad jag menar. Det handlar om att Du behöver våga lyssna på det jag faktiskt berättar. Min upplevelse är förmodligen annorlunda än din. 

Tillbaka till ordningen. Jag har haft mitt första möte på skolan angående de stöd jag kan få i och med reumatismen (ex. skriva tentamen på dator istället för med papper och penna). Till skillnad från förra studietiden, där det mesta var en kamp för att få förståelse och stöd, så känner jag nu tilltro till att det här kommer gå bra. Rädslan finns förstås där att jag ska uppfattas som den ”jobbiga studenten” (jag har varit öppen om det). Men det viktiga här är att jag också känner att skolan försöker vara lösningsfokuserad och se varje student som viktig! 

Jag vore naiv om jag tror att studentlivet kommer bli ett enda långt ”time of my life”, men jag är övertygad om att det kommer bli en av mina största lärdomar, upplevelser och erfarenheter i mitt liv.