Ingen värme kvar

Jag ser hur du försöker. Det är nästan plågsamt att se på. Fast du är så himla rädd, så säger du precis de rätta orden som du ska säga. De ord du borde sagt för flera år sedan strömmar ut ur munnen på dig. Men du väntar inte på svaret. Det märks att du ännu är för rädd. För vad, vet jag egentligen inte. Det är du som borde ta hand om det rädda hos mig. Istället blir det tvärtom. Jag tar hand om din rädsla. 

Det värsta är att du överger mig. Igen. För att ett mikroskopiskt litet hopp väcktes i mig och precis när jag ska till att andas ut, då överger du mig eftersom du inte vågar stanna kvar och möta svaret. Och jag  är så dum att jag låter dig överge mig. Jag låter dig finnas kvar i din frånvaro. Fast det ger mig ingenting. Det finns ingenting kvar. Jag märker det i kramarna. Kramarna som blivit utbytt mot tre lätta klappar på ryggen. Det finns ingen värme där. Jag har inte heller något att ge. Jag undrar om du också märker det? Och om du märker, bryr du dig ens?

Jag trodde att jag skulle vara beredd. Inte ha några förväntningar. Inte bry mig. Jag är ju så van. Men jag vet att man inte kan välja att inte känna sig sårad och övergiven.

Det som får den iskallaste klumpen i magen att smälta är de personer som fick mig att känna mig uppskattad. De som brydde sig och verkligen engagerade sig och gav varma kramar, fast de inte var tvugna. Det gör mig bara så fruktansvärt ledsen och gör så ont att de ville låta mig veta om att jag var värd att få det fast ingen annan kunde ge det, men att de bara kunde stanna tillfälligt. Var det rätt att ge mig det och sedan försvinna? Jag kunde inte välja om det var värt att älska och förlora, eller inte. Ni bestämde det åt mig. Jag kommer troligtvis aldrig få svar på mina frågor. Men jag ställer de ändå. Hur tänkte ni? 
 
• Kategori: KampenTaggar: Ensamhetskänslor, Smärta, kram, rädsla, vägra vara tyst; • Kommentarer (1)

Kommentarer:

1 Fannyisaksson:

Läser din blogg titt som tätt, kommenterar alldeles för sällan. Detta inlägg gjorde ont att läsa, lider så med dej. Känner även igen känslan till stor del men tror du är mkt mer utsatt för detta än jag. Kramar om

Svar: Hejsan Fanny, det är fint att se att du kikar in ibland. 💕 Det gör ont i mig att du också upplevt liknande. Det är inte rätt. Det ska inte behöva vara så. Bamsekramar!
Camilla Blomberg

Kommentera här: