krigszonen.se

 

Ibland vill jag bli sjukare. Det kanske låter sjukt. Men under de senaste 6 åren som jag tänkt på det, vet jag nu att det egentligen är en fullt normal reaktion på en onormal situation!

Jag är trött på att kämpa så hårt och så länge. Det känns ofta som att jag inte gör något annat. Jag samlar dessutom krafter ur nästan ingenting. Jag är stridstrött! Därför kan jag känna att jag vill att det ska vara över. Oavsett vad ”över” innebär.

Hela vårdkarusellen är tuff. Men det är värre när nissarna inte gör något alls. När specialisterna inte är så kunniga och mäktiga som man först trodde. Läkarna har varit mitt enda hopp och de som suttit inne på något svar. Men att veta att de inte längre vet, inte kan hjälpa och att bästa alternativen egentligen är minst dåliga – det får mig att känna mig ensam. Och den tanken är fruktansvärd och alldeles outhärdlig!

Jag vill inte behöva önska mig sämre för att nissarna inte ska överge mig och i alla fall försöka med något. Men jag vet ju att om jag blir sämre så ger det mig bara en kortsiktig vinst. Sen står jag ju där igen. Inget som hjälper på riktigt. Men även om jag kan tänka och vara förnuftig, så känner jag en annan sak. Fast det är det ingen (förutom jag då kanske) som bryr sig om: känslan alltså. Det viktiga är väl att jag ändå hela tiden kämpar för att må bättre.  

 

Glöm inte följa bloggen på Instagram: @camillaablomberg