Jag vet inte om något annat

Ibland tänker jag på hur underligt det är att flera miljarder människor inte sakna någon gammal lärare de haft på skolan, men som egentligen kom att bli så mycket mer än det, kanske en slags moder- eller fadersfigur. Deras liv hänger inte på att dessa personer fortfarande finns kvar. Varför ska jag då vara i sådant starkt behov av det? Varför kan jag inte känna det som de flesta andra?
 
Men sen tänker jag så här ibland. Hur kan de inte känna så mycket som jag gör? Men när jag tänker efter… Om det för dem var lika viktiga personer som de faktiskt var för mig, då tror jag att de skulle känna precis som mig. Fast de flesta undrar nog hur jag ens kunde börja känna som jag gör. Var inte de människor jag hade/har omkring mig tillräckliga? Förmodligen inte. Kanske något mer, något annat, som fattades. Jag sökte mig till andra för att jag behövde få mer av den trygga kärleksfulla vänligheten. För att överleva. Jag vet inte om något annat sätt för att vilja leva. 
 
Jag gjorde det när jag var 11 år och jag gör det fortfarande när jag är 23 år. 
 
• Kategori: Kampen • Taggar: Ensamhetskänslor, Modersfigur, barndom, fadersfigur; • Kommentarer (3)

Kommentarer:

1 Anonym:

Med tanke på vad du har berättat tycker jag inte alls är märkvärdigt att du känner som du gör. Det är möjligt att de vuxna i din omgivning gjorde allt de kunde för att stötta dig o älska dig. Men du behövde mer av olika anledningar. Då fanns vissa lärare där o det var ju jättebra.
Apropå ett inlägg du skrev för ett tag sedan, det kan ju aldrig vara fel att du känner som du gör eller att en del av lärarna engagerade sig extra. Där har du helt rätt, tycker jag. Däremot kan man ju inte k r ä v a att de kan ställa upp ( ibland är det ju inte ens självklart att de som står en närmast ställer upp.) fast önska sig kan man ju.
Jag tycker att allt du skriver o berättar i din blogg har sin naturliga förklaring i de omständigheter som är ditt liv. Har andra människor problem med att förstå det, är det deras problem o inte ditt.

Svar: Det är precis så jag mena. Tack! Det kändes bra och skönt att du förstod precis. Jag vet ju att jag inte kan kräva och ens önska sig känns lite "förbjudet", men det är fint så mycket som de ändå har ställt upp. Kanske för att de vet hur mycket de kan ge mig som känner sig svältfödd. Tack igen och kramar i massor!
Camilla Blomberg

2 Hanna:

Jag håller med! Känner inte direkt igen mig i det med moders/fadersfigur men just det här med att lärare har haft ett stort intryck på en. I mitt fall hänger mycket ihop med att många av de lärare jag hade speciellt på gymnasiet var sådana som var inspirerande, såg alla elever och gjorde ämnena intressanta, och ifall det behövdes frångick lektionsplanen om något var viktigare. Och mycket av det tankesättet och undervisningsmtoderna har jag tagit med mig nu när jag själv är utbildad lärare.
Det finns inget roligare än att vikariera i mitt gamla gymnasium där lärarna som för 7 år sedan var mina lärare nu är mina kollegor. Längtar tills jag får en fast lärartjänst men i nuläget är det ganska skönt med att inte ha en fast tjänst i och med all världens sjukhusbesök för käklederna och astman.

Svar: Åh vad fint att se att du tar med dig det till de elever du möter. 💖
Jag kan känna att det var för just allt det andra lärarna gjorde, som jag tyckte om dom så mycket för. Alltså jag träffade på personerna i deras roll som lärare, men det var som att allt de gjorde var ju inte bara i egenskap av lärare. Utan snarare tvärtom. De hejade och pratade med mig ex. klockan 14 en fredag när skolan slutat. Det var de stunderna jag tyckte bäst om. Sen kan de vara fantastiska även i klassrummet. Men det var inte DÄR jag sakna dom som mest. Som sagt, det blev när de var "sig själva". Svårt förklara. Men för mig var de mer än lärare och ibland tror jag helt ärligt (vill jag i alla fall tro) jag var mer än en elev också. Det bara råkade vara så en först lärde känna varandra. Hopps du hänger med i det jag skriver. Kändes som det blev lite rörligt och svårt att förklara.
Fortsätt vara fantastisk. Kramar i massor!
Camilla Blomberg

3 Hanna:

Jaa, jag förstår precis hur du menar! Jag tror speciellt att det blir en mer personlig kontakt om det är en mindre ort. Mitt gamla gymnasium hade runt 200 elever från kommunen så det var vanligt att lärarens egna barn/kollegornas barn kunde finnas i klassrummet.
Och många av lärarna har just det att de ser eleverna som mer än elever, det är så jag vill bli som lärare. I mina ämnen (religion/psykologi) är det vanligt att börja första psykologikursen på ettan med att skriva en uppsats om sig själv som bara läraren läser och kommenterar något personligt om. Så det är lite av min målbild i min lärarroll - att kunna vara personlig och ta alla som de fina personer de är så att de vågar och vill diskutera på och utanför lektioner om allt mellan himmel och jord. Kram!

Svar: Jag minns att vi hade något sådant brev på gymnasiet i både svenska och engelska. Det är säkert ett bra sätt att börja lära känna någon lite bättre i alla fall. För mig var det mer sjukfrånvaron, kryckorna och ibland uppsatser med teman där jag fick chans att berätta som gjorde att de förmodligen lärde känna mig mer. Eller att jag väntade på bussen ofta utanför lärarrummet och där gick ju många förbi.. kanske också att jag verkligen VILLE och FÖRSÖKTE be om deras uppmärksamhet och de tog sig tiden. När lektioner ställdes in åkte "alla andra" hem och jag satt dröjande kvar...
Det låter som du är en helt fantastisk lärare/person och jag önskar nästan du hade varit en av lärarna på min skola när jag gick där. :) Fortsatt lycka till! 💖
Camilla Blomberg

Kommentera här: