Vaken om natten
Här om natten låg jag vaken och tänkte på en sak. Det är flera nätter jag drömt om det nu.
Har ni någonsin klängt fast runt benet på någon innan personen ska ge sig av? Jag tror de flesta känner igen sig i att yngre barn kan göra så. Men händer det att känslan finns där även nu som stor? Att känslan finns där även om ni inte bokstavligt talat sitter där på golvet och skriker? Jag känner igen mig i alla fall. Jag är ärlig och erkänner det.
Det är såå många gånger nu som jag känt för att hålla om ett ben för att aldrig släppa taget. Så många gånger jag velat sätta mig trotsigt på golvet för att blockera vägen för de som tänkt försvinna, om än bara för en stund. Bara för att jag är rädd att det är sista gången vi ses. Men jag låter förstås bli att klamra mig fast på riktigt. Hallå, jag är 23 år och man gör bara inte så!
Men känslan stannar kvar. I känslan ligger jag på golvet, sparkas och slåss i luften och skriker för att de ska stanna och inte gå. Men på riktigt sitter jag tyst. Vinkar hejdå och säger ”vi hörs” och försöker tro på orden själv. Jag är tillräckligt mogen för att förstå att om jag klamra mig fast runt benet hade de inte velat träffa mig igen. De skulle säkert bli helt förskräckta. Kanske rädda. De vill inte vara med någon småunge. Men jag ber i alla fall. Jag ber och vädjar med mina ögon att de ska stanna. Jag klamrar mig fast så tyst och osynligt jag kan.