Där tankarna finns
Jag är inne i en period nu där jag läser så ofta och så mycket jag kan. Det finns ett ämne jag helst läser förstås. Om det jag kan känna igen mig i. Tankarna finns allt som oftast i en bok som handlar om hur och varför skolan (eller de personer som fanns i skolan) kom att bli som ett hem (för de böckerna finns, även om jag bara kommit över ett par). Det känns som om jag söker efter något. Förståelse för mina "förbjudna" känslor. En känsla av att vara mindre ensam i allt det jag upplevt. För allt det jag varit med om har påverkat mig väldigt djupt. Ibland önskar jag ni visste vilka böcker jag läser i hopp om att ni skulle förstå och ta det jag försöker säga på allvar. Andra dagar är jag livrädd för just det. Det här inlägget säger kanske just ingenting för er. Men ändå är det något jag vill och försöker berätta för er.
Jag vill och försöker bara berätta på det enda sättet jag kan. Försök förstå det. Men för mig står h*n där och övervakar allt jag gör och talar om att det inte finns något att berätta – precis som om det ändå finns något att dölja. Jag blir rädd och vågar inte säga något. Det är svårt. Men jag försöker.