krigszonen.se

Det behövdes ingen grundlig genomgång. Läkaren visste, och jag visste, precis vad som skulle hända. Den sista cocktail-sprutan med kortison i knä. Ja, sprutan gjorde ont som ni kanske ser. Den ska ju in inuti knäleden där jag har ont. Men den akuta smärtan varade i högst 3 sekunder! 

 

Om den här kortisonsprutan inte mirakulöst fungerar, då blir det en ny knäoperation. Läkaren är ganska säker på att jag har något som heter Plica syndrom. Det är, vad jag förstått, någon form av irritation/inflammation mot insidan av mitt vänstra knä. Jag får själv bestämma om eller när jag vill göra operation. Han rekommendera att läsa på mer om Plica och väga för- och nackdelar med ingreppet. All kirurgi är en risk för att mitt knä kan bli sämre (artrosfibros), liksom att INTE använda kirurgi är en risk och kan äventyra mina möjligheter att gå. Men läkaren gav det lugnande beskedet att ingreppet för att behandla Plica är en relativt enkel och liten titthålsoperation. En bagatell i jämförelse med tidigare operationer! Med operation tror han att jag har en stor chans att bli bra!!

 

Det känns verkligen i magen att höra ordet knäoperation. Det ger minnesbilder från tidigare operationer när jag behandlades för artrosfibros. Jag minns allt. Smärtan, ambulansen, alla dagar på sjukhuset som jag låg fastspänd i maskinen som böjde mitt ben, intensiven, ovissheten, den långa rehabiliteringen, ensamheten, kryckorna etc.

 

Fast det var ca 3 ½ år sedan läkaren senast opererade mitt knä för artrosfibros, så dyker fortfarande minnesbilderna upp även för honom. Det känns skönt att vi pratar om det. Det är ju bara han och jag som verkligen förstår. Idag berättade han ännu en gång om hur han opererade bort ”cyklopsmonstret” trots urusla odds och lyckades. Ordet ”tack” känns så litet, men det var allt jag kom på att svara. ”Det var TEAMWORK!” svarade han och menade på att det var en heroisk insats jag gjorde.  

Efter besöket känns det jättejättebra och dess motsats: överjävliskt dåligt. Som vanligt.