Jag kan gå igen
Idag är det första dagen som jag kan gå obehindrat efter kortisonsprutan i knä. Okej, det känns fortfarande obehagligt. Men det är bara lite precis när jag sträcker ut benet. Det ser i alla fall helt normalt ut när jag går. Det svåra är att ta sig ner för branta trappor eller nerförsluttande backar. Det känns läskigt att gå nedför trappor eftersom jag inte vet om knä ska råka låsa sig, för då skulle jag nog lätt kunna ramla. Nerförsbackar gör bara lite ont men det känns inte som något större ”hot”. I värsta fall kan jag gå baklänges för att minska belastningen i knäna.
Det känns riktigt skönt att det vände och blev bättre. Jag vet att jag kanske ändå inte kommer komma undan ännu en ny operation inom en snar framtid. Det behöver förstås inte bli så. Inte om kortisonsprutan hjälper. Men det faktum att det är sååå nära för ortopeden att ta fram kniven igen, det gör mig lite skrajsen. Just grejen att det aldrig får bli helt bra. Det känns som om jag allt för ofta är där på gränsen mellan ganska okej och katastrof. Det går liksom inte pusta ut. Men det viktiga har blivit att försöka fylla de ganska okej-stunderna med bra saker. Det är himla tråkigt att bara sitta still och vänta på nästa ingrepp. Men det är svårt.
Hoppas verkligen du slipper undan ännu ett ingrepp - om än för ett litet tag iallafall! Håller tummarna för att kortisonet hjälper tillräckligt <3
Själv nådde jag det oundvikliga i veckan - nu blir det knäoperation iallafall. Jag som avböjde för ett antal år sedan, men nu har jag inget val längre. Knät håller inte längre.. Så den 26 februari är det dags.
Stor kämpekram till dig!