krigszonen.se

En del dagar känns allt extra tungt. Igår var en sådan dag. Jag gick igenom en hel regnbåge av känslor och upplevelser som man brukar säga. Jag vill skriva en massa. Jag behöver få göra det. Men jag vet inte vad jag ska skriva, hur jag ska börja eller vad jag vill få ur mig. Det känns bara tungt. Det brukar släppa efter en stund om jag bara börjar skriva något ord. Att sätta ord på ”alltet” brukar hjälpa. Men jag inte vad jag vill berätta eller om jag ens kan berätta. Jag vet att det finns de som helst inte vill att jag skriver om det och självklart påverkar det mig, fast jag försöker att slå bort den känslan. Det handlar om mig - och det är på tiden! 

Jag börjar med att bara berätta vad jag känner nu. Och jag känner mig arg! Jag är arg för allt jag behövt kämpa och genomlida. Just det här att jag fått kämpa onödigt mycket. Att det aldrig borde varit så här tufft, men att det blev så ändå. Att andra bestämde att det var meningen alltihop! Men jag hade aldrig behövt kämpa så här hårt om jag bara vetat att det var fel. Eller jag ändrar mig. Om andra bara vågat se att det var fel. 
 

Jag känner mig besviken också. Besviken på de som skulle funnits där - beskyddat mig - men som inte gjorde det. Jag känner mig övergiven av de som inte gjorde något. Alla jag berättade och visade för, trodde kanske precis som jag: att det var för sjukt för att vara sant.

 

Jag är tillbaka i väntrummet på sjukhuset när jag var bara ett barn. Alla andra barn i väntrummet hade en vuxen med sig. Alla andra utom jag. För alla andra är det okej. Utom för mig. För alla andra är det okej att bli rädd. Utom för mig. För alla andra är viktigare än mig. Känslan blev så. Men hur kunde det bli så här? Hur kunde JAG tro att det skulle vara så? Vad var det för skillnad på de barnen och mig? Jag minns en sköterska som sa att det brukar hjälpa att ha någon med sig när hon kom för att hämta mig. Jag fick låna ett gosedjur.

 

Det är nu jag ställer frågan: Varför var det en orimlig begäran för mig att ha någon nära vid ex. ett ingrepp på sjukhuset? Jag förstår fortfarande inte varför andra fick ha någon nära, men inte jag. Och varför skulle jag härda ut utan smärtstillande bara för att ingen orkade vänta? Hur kan man bestämma att ett litet barn ska ha ont för sin egen bekvämlighet, när det går att lindra? Varför var jag tvungen att klara av saker på egen hand som andra inte behövde klara av? Jag förstår fortfarande inte varför. Hur kunde jag bli inmatad med en massa nonsens om att deras behov var viktigare än mina? Hur kunde jag vara så dum att gå på allt? Varför blir jag idag så avundsjuk på de andra, nu vuxna, i väntrummet som sitter två och två? Så arg att jag hånler åt tanken på att de måste vara vuxenbebisar och att deras händer säkert är alldeles kallsvettiga av nervositet! En känslomässig överlevnadsstrategi, sägs det. Fullt naturlig reaktion på en onormal situation. Fuck normaliceringsprocessen. Hur kunde det bli det så här? Varför? 

Alltså jag kan alla resonemang och ursäkter utantill, det som jag fick höra. Men vad var den verkliga anledningen?