krigszonen.se

Min favoritlärare från högstadiet berättade om fjällen för mig under en period reumatismen var som värst i knäna. Men det var som för att jag skulle kunna ta del av äventyren även om jag låg på sjukhus eller hade ont. Det fick mig att drömma mig bort och hoppas på att kanske jag en dag själv skulle få uppleva något liknande. Det tog 9 år innan jag blev tillräckligt stark i benen för att förverkliga drömmen om att åka till fjällen. Här kan du hitta vandringsleder i Värmland.

 

När jag skulle vandra i fjällen visste jag inte riktigt vad jag hade att vänta mig och jag var lite rädd för själva terrängen längs vandringsleden. Jag visste inte om banan skulle innebära att ”klättra över stock och sten” för att ta sig uppåt och att det skulle bli alldeles för tufft för knäna. Kanske skulle vandringen förstöra knäna med inflammationer och som i värsta fall skulle leda till fler operationer. Men jag blev less på rädslan och alla begränsningar! En måste ju försöka! Ingen seger utan verkliga risker! Det kändes som jag tog tillbaka livet för varje steg jag tog. Det gick jättebra att gå. 

 

Det var hur fin terräng som helst längs vandringsleden. Det var nästan så att jag blev besviken över hur enkelt rakt fram jag kunde gå. Det var möjligtvis balansen jag fick öva på när jag fick gå på de långa brädorna som var utlagda. Ibland gick jag på sidan eller hoppade på stenarna i vattnet, bara för att jag ville ha den ”äkta känslan” av att vandra i fjällen. Jag ville ha mer äventyr. Det blir lätt så, kan jag känna. Att när en inte kunnat uppleva ett äventyr på länge, men sen väl får det äventyret, då vill en uppleva det fullt ut! 

 

Jag träffade min favoritlärare för ett litet tag sedan på affären igen. Den gången var det jag som berättare om äventyr i fjällen. Det kändes riktigt bra.