Omöjligt att hålla tillbaka

 
”Du blir så uppgiven ibland. Varför?”
 
Jag var fruktansvärt rädd för att berätta. Rädd att inte bli tagen på allvar, att bli misstrodd eller det absolut värsta: att bli övergiven. Jag valde trots allt att berätta. Det var omöjligt att hålla tillbaka. I både ord och känslor. Hen frågade snällt och gav mig där med tillåtelsen jag behövde för att våga visa hur jag kände.  
 
Jag talade om hur ont i magen det gjorde precis innan mötet. Varför det kändes tufft precis innan. Hur bra det kändes när jag blev mottagen och vi satt oss ner. Men också hur jobbigt det kändes igen när det närmade sig slutet på vår stund tillsammans. Jag blev inte avbruten en enda gång. Kartläggningen över alla mina operationer i kronologisk ordning blev mindre viktigt. 
 
Hen förstod precis hur viktigt det här mötet var för mig, även fast det inte ”borde” vara det. Hen förstod att jag kände mig ensam, fast jag inte ”borde” vara det. Hen förstod och såg inte alls det som något konstigt hur det här var dagens höjdpunkt, om än det inte ”borde” vara så. Det kändes skönt att jag inte var konstig för att jag kände som jag gjorde. Tvärtom, det är helt normalt i en onormal situation. Jag har vetat om det, men det var ändå skönt att höra någon annan säga det. Det är förstås en jättetuff insikt att bli påmind om hur det egentligen borde varit. Det är en jättestor sorg att inse allt det jag gått miste om. Men det kändes samtidigt bra att någon vågade ta i det. Allt för ofta har jag blivit nertystad. 
 
Jag är sååå tacksam för att er i min lilla armé som, genom ord finns vid min sida och tar till er av min upplevelse, stöttar mig i berättandet. Jag vägrar vara tyst!  
 
• Kategori: KampenTaggar: Ensamhetskänslor, Separationsångest, Uppgiven, trygghet, tufft, vägra vara tyst, övergiven; • Kommentarer (3)

Kommentarer:

1 Tisa:

Det känns väldigt fint att läsa att du inte blev avvisad utan lyssnad på. Kram!

Svar: Det kändes himla bra att kunna lägga de ”viktiga” papperen åt sidan och se MIG före det. Kram på dig fantastiska du!
Camilla Blomberg

2 Marcus Voxter:

jätte snygg blogg:)

Svar: Jättetack Marcus! 😊
Camilla Blomberg

3 Anonym:

Så skönt. Är det en ny kontakt, Camilla?
Kram
Eva

Svar: Jag gick, som du kanske minns, på en gruppträff i våras för unga vuxna. Sedan den lades ner (pga. få deltagare) har jag fortsatt haft kontakt med en person därifrån. Förhoppningen är att gruppen ska starta upp i höst igen.
Kramkram
Camilla Blomberg

Kommentera här: