Misstrodd inom vården
Jag har fått höra av flera med reumatisk sjukdom berätta om hur de blivit misstrodda eller inte tagna på allvar inom sjukvården. Det här är en av mina historier.
Jag hade berättat om den stundande operationen, hur ensam jag kände mig och att jag behövde deras (sjukvårdens) hjälp för att vilja ta mig igenom det som väntade mig. Jag har som sagt under lång tid fått kämpa på tok för hårt för något som borde varit självklart i livet: trygghet, omtanke och kärlek. Jag har blivit sviken och övergiven gång på gång i det svåraste. Trots rädsla, bad jag om hjälp.
Jag blev, efter ett andra övertalningsförsök, tilldelad en sjuksköterska på sjukhuset som skulle stötta mig genom kommande operation. Sköterskan skulle finnas där att prata med före och en stund efter operation.
”Jag vill att du ska veta att vi kommer ta oss igenom den här operationen tillsammans, Camilla” var sköterskan lovord. Det lät så bra. Även om jag blir på min vakt så fort jag hör orden ”tillsammans”, eftersom min erfarenhet varnar om alla tidigare brutna löften, så ville jag tro sköterskan. Jag hade lovat att ge hen en ärlig chans. Jag hade inget annat val än att våga lita. Utan det stöd jag hade blivit erbjuden, skulle jag inte vilja ta mig igenom operationen. Utan sköterskan skulle jag inte vilja vakna upp ur narkosen. Jag behövde sköterskan (läs: någon som bryr sig) för min överlevnad. Precis som så många andra patienter i nöd, var jag sårbar och utlämnad.
Jag började med att berätta om hur trött och uppgiven jag kände mig över att behöva opereras så många gånger. Snart 10 gånger. Sköterskan avbröt mig direkt med ett spydigt ”Ingen med reumatism har behövt operera sig sedan 90-talet! Varför tror du att du är mer speciell?”. Jag blev helt ställd. Även om det inte alls är sant (jag vet flera som opererat sig) så försökte jag förgäves förklara att jag inte svarat på medicinerna som man hoppats, jag berätta om de sällsynta komplikationerna och att jag haft en period då jag inte kunnat gå och haft svårt att äta. Men sköterskan gav sig inte ”Men ingen hamnar i rullstol idag!”. Jag minns så tydligt hur hen höjde på ögonbrynet, himlade med ögonen och antecknade något i blocket. Jag blev så arg som blev misstrodd. Men jag blev mest ledsen över att sköterskan så uppenbart dömde mig. Jag kände mig liten och mesig.
Jag borde kanske gett mig här. Insett att det inte var värt det. Men jag ville så gärna ha ”någon”. Inte vem som helst. Men jag hade bara sköterskan just då. Så jag försökte på nytt och berättade om hur less jag var på alla ingrepp och sjukhusbesök. ”Hur ofta har du varit på sjukhuset då?” frågade sköterskan och lät uppriktigt intresserad för en stund. Jag svarade ärligt att jag slutade räkna när jag kom upp över 100 besök på ett år. Sköterskan ville då att jag skulle ge mitt medgivande till att hen skulle få kolla i mina journaler från reumatologen, ortopeden, käkkirurgin m.m. (sköterskan kommer ju bara in i sin egen journal) för att se om det jag sa verkligen stämde. Jag lät hen göra det för att jag ville så himla gärna få den hjälp jag kom dit för att få. Jag hoppades fortfarande...
Vi ägnade 45 minuter åt att gå igenom mina journaler (varje mottagning/avdelning) för att RÄKNA VARJE SJUKHUSBESÖK TILLS VI KOM UPP I HUNDRA STYCKEN. Men istället för att prata om hur jag mådde och vad jag kände i samband med operationen, sa sköterskan ”Men då borde du ju vara van med det här! Om det varit din första operation hade jag kunnat stötta dig, men nu har du gjort det här så många gånger”. Jag fick inte, om jag så ville och bad om det, komma tillbaka. Samtalet avslutades utan att vi egentligen pratat om det som var meningen. Det var då två veckor kvar till den väntade operationen.
Jag vet inte vad som känns värst. Att jag inte blev betrodd, att jag blev övergiven, att hen inte kunde hålla vad hen lovat eller att jag inte fick den hjälp jag hade rätt till. Förmodligen alltihop! Jag har varit arg länge över det här. För det borde inte varit så här! Det hade inte behövt vara så här! Det hade inte behövt vara så tufft runt operationen som det blev den gången också. Sköterskan som skulle få mig må bättre, fick mig ju istället att må sämre.
Jag har fler historier att berätta. Historier om så stora svek att det fortfarande gör ont i mig att ens tänka på det. Men jag tror att om jag börjar skriva om det här, precis som jag gjort nu för er som lyssnar och bryr er, då kanske det känns lite bättre efteråt. Det brukar kunna göra det.
Jag hade berättat om den stundande operationen, hur ensam jag kände mig och att jag behövde deras (sjukvårdens) hjälp för att vilja ta mig igenom det som väntade mig. Jag har som sagt under lång tid fått kämpa på tok för hårt för något som borde varit självklart i livet: trygghet, omtanke och kärlek. Jag har blivit sviken och övergiven gång på gång i det svåraste. Trots rädsla, bad jag om hjälp.
Jag blev, efter ett andra övertalningsförsök, tilldelad en sjuksköterska på sjukhuset som skulle stötta mig genom kommande operation. Sköterskan skulle finnas där att prata med före och en stund efter operation.
”Jag vill att du ska veta att vi kommer ta oss igenom den här operationen tillsammans, Camilla” var sköterskan lovord. Det lät så bra. Även om jag blir på min vakt så fort jag hör orden ”tillsammans”, eftersom min erfarenhet varnar om alla tidigare brutna löften, så ville jag tro sköterskan. Jag hade lovat att ge hen en ärlig chans. Jag hade inget annat val än att våga lita. Utan det stöd jag hade blivit erbjuden, skulle jag inte vilja ta mig igenom operationen. Utan sköterskan skulle jag inte vilja vakna upp ur narkosen. Jag behövde sköterskan (läs: någon som bryr sig) för min överlevnad. Precis som så många andra patienter i nöd, var jag sårbar och utlämnad.
Jag började med att berätta om hur trött och uppgiven jag kände mig över att behöva opereras så många gånger. Snart 10 gånger. Sköterskan avbröt mig direkt med ett spydigt ”Ingen med reumatism har behövt operera sig sedan 90-talet! Varför tror du att du är mer speciell?”. Jag blev helt ställd. Även om det inte alls är sant (jag vet flera som opererat sig) så försökte jag förgäves förklara att jag inte svarat på medicinerna som man hoppats, jag berätta om de sällsynta komplikationerna och att jag haft en period då jag inte kunnat gå och haft svårt att äta. Men sköterskan gav sig inte ”Men ingen hamnar i rullstol idag!”. Jag minns så tydligt hur hen höjde på ögonbrynet, himlade med ögonen och antecknade något i blocket. Jag blev så arg som blev misstrodd. Men jag blev mest ledsen över att sköterskan så uppenbart dömde mig. Jag kände mig liten och mesig.
Jag borde kanske gett mig här. Insett att det inte var värt det. Men jag ville så gärna ha ”någon”. Inte vem som helst. Men jag hade bara sköterskan just då. Så jag försökte på nytt och berättade om hur less jag var på alla ingrepp och sjukhusbesök. ”Hur ofta har du varit på sjukhuset då?” frågade sköterskan och lät uppriktigt intresserad för en stund. Jag svarade ärligt att jag slutade räkna när jag kom upp över 100 besök på ett år. Sköterskan ville då att jag skulle ge mitt medgivande till att hen skulle få kolla i mina journaler från reumatologen, ortopeden, käkkirurgin m.m. (sköterskan kommer ju bara in i sin egen journal) för att se om det jag sa verkligen stämde. Jag lät hen göra det för att jag ville så himla gärna få den hjälp jag kom dit för att få. Jag hoppades fortfarande...
Vi ägnade 45 minuter åt att gå igenom mina journaler (varje mottagning/avdelning) för att RÄKNA VARJE SJUKHUSBESÖK TILLS VI KOM UPP I HUNDRA STYCKEN. Men istället för att prata om hur jag mådde och vad jag kände i samband med operationen, sa sköterskan ”Men då borde du ju vara van med det här! Om det varit din första operation hade jag kunnat stötta dig, men nu har du gjort det här så många gånger”. Jag fick inte, om jag så ville och bad om det, komma tillbaka. Samtalet avslutades utan att vi egentligen pratat om det som var meningen. Det var då två veckor kvar till den väntade operationen.
Jag vet inte vad som känns värst. Att jag inte blev betrodd, att jag blev övergiven, att hen inte kunde hålla vad hen lovat eller att jag inte fick den hjälp jag hade rätt till. Förmodligen alltihop! Jag har varit arg länge över det här. För det borde inte varit så här! Det hade inte behövt vara så här! Det hade inte behövt vara så tufft runt operationen som det blev den gången också. Sköterskan som skulle få mig må bättre, fick mig ju istället att må sämre.
Jag har fler historier att berätta. Historier om så stora svek att det fortfarande gör ont i mig att ens tänka på det. Men jag tror att om jag börjar skriva om det här, precis som jag gjort nu för er som lyssnar och bryr er, då kanske det känns lite bättre efteråt. Det brukar kunna göra det.
En sköterska är (uppenbarligen) ingen psykolog, så mycket kan vi ju konstatera. Förstår inte varför det skulle hjälpt dig att prata med en sköterska 😕